never let me go - slutat skriva

kapitel 7

bild: Nichole Mayers.
musik: Nightcore - dragonborn.

🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸

NICHOLE

Pappas hand pressas hårt mot min mun och skotten orsakar ett högt pipande i öronen. 

Mina kinder är blöta av tårar och andningen är ur kontroll som får min kropp att darra.

Pappa sitter bakom mig och håller mig hårt i famnen samtidigt som han täcker för min mun i den lilla garderoben vi stängt in oss i.

"s-ch min skatt.." han sväljer hårt och håller mig hårt i sin famn. "Jag ska aldrig låta någon skada dig.." Han tystnar och ser på mig och håller för min mun ännu hårdare än innan.

Fotsteg hörs gåendes omkring i rummet och jag har aldrig vart såhär skärrad som jag är nu.

Pappa tittar på mig med stora ögon. "Lyssna nu min skatt.." viskar han och lättar trycket över min mun. "Du måste stanna här.. Vad som än händer, gå inte här ifrån förens du hört bilarna åka här ifrån, vänta längre än så."

Med dränkta ögon tittar jag på honom och nickar.

"Så ja.." Han ger mig en lätt kyss på pannan. "Lova att aldrig ge upp på det du vill min skatt, lova att du ska klara dig genom detta, för min skull." Pappa ler stort mot mig och torkar bort mina tårar som fortfarande rinner långsamt ner för mina rosenröda kinder.

Han kysser mig en gång till och lägger sedan en mörk kappa över mig. "stanna nu min skatt, jag älskar dig, glöm inte det."

Han tar tag runt handtaget. "för evigt."

Åter igen piper det i öronen och jag har förstått vad det är som hänt.

"pappa!" Jag öppnar dörren och rusar ut mot min fars livlösa kropp och männen runt om flinar mot mig.

Jag tittar upp och -

Ett andetag djupare än någonsin får jag fram när Max försiktigt skakar om mig.
"Nichole? Mår du bra?" Han tittar oroligt på mig.

"J-ja.." Jag drar upp armarna så nära bröstet jag kan. "Jag bara.."

"Drömde om det igen. Jag antog det."
Han smeker min axel och fortsätter fokusera på vägen.

Mardrömmarna slutar inte, jag måste få det att sluta och det är fort. Jag måste vara stabil för att hjälpa Cody.

Jag kan inte låta honom..

Inte han också..

MAX

Nichole behöver hjälp.. Både psykiskt och fysiskt.

Jag förstår inte hur hon orkat med att gå i skolan, vart med på våra uppgifter och allt annat, när ingen funnits där med henne.

Nichole har berättat om den dagen, när hennes pappa dog, och jag lider med henne, det gör vi alla.

Att vara elva år och se både sin mamma och pappa ihjälskjutna i lägenheten har fått henne traumatiserad och sårbar men även gjort henne till den starkaste människan jag mött.

I flera år var hon ensam, ingen visste om hennes föräldrars död eller något annat. Hon klarade sig själv i princip med vår hjälp och denna Cody fanns där när hon behövde honom.

Men en dag, var Nichole förtvivlad när hon kom hit, jag som bara var tre år äldre försökte förklara för henne att folk kommer och går, men hon kunde inte förstå varför Cody hade lämnat henne, ensam.

ensam igen.

Jag greppar hårt tag om ratten och kollar upp mot himlen, stjärnorna lyser och då och då skyms månen av små gråa moln.

Jag tittar snabbt mot Nichole som lutar pannan mot fönstret.

Hon är så vacker, det har hon alltid varit.

alltid.

🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸
Hej godingar!

För er som kanske inte riktigt förstod vad som hände i början av Kapitlet så kan jag förklara det kortfattat:

Nicholes pappa blev mördad (varför?? find out later!) lika så med hennes mamma. Nichole var alltså 11 när det hände och det är liksom det hon får mardrömmar av, så början av kapitlet var en dröm, tills Max väckte Nichole.

(bara jag som avgudar Max??)

Kort& ganska värdelöst kapitel idag & som ni märkt är det ganska många dagar mellan kapitel till kapitel, detta beror på att skolan snart börjar (måndag) och jag har inte riktigt haft ork att skriva så mycket pga att jag är så sjukt stressad!

Ska försöka ha ett nytt kapitel klart till SENAST Tisdag, annars får ni påminna mig!