never let me go - slutat skriva

kapitel 6

bild: Max Stanley
musik: never let you down - woodkid
🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸

Jag vaknar upp och tittar försiktigt emot Nichole som sitter i soffan med händerna mot ansiktet och benen upp emot magen.

Det märks direkt att något är fel, riktigt fel.

"Nichole?.." viskar jag och drar på mig min röda t-shirt som ligger bredvid sängen och går försiktigt fram till henne.

Hennes hud är blek och darrig samtidigt som hon långsamt lyfter blicken mot mig och torkar sig runt ögonen.

"J-jag måste gå, mormor hämtar upp mig vid affären." hon reser sig snabbt och går.

"Men Nicco? Hallå Nichole vänta!" jag rusar efter henne men hon stannar inte.

"Cody, det är jätte snällt allt du gjort för mig, men jag klarar mig från och med nu, okej?" Hon tittar inte ens på mig utan öppnar istället dörren och är snart utom synhåll.

Och jag, jag är ensam.

Igen.

Nichole

Oron växer som en orkan inom mig, jag var tvungen att komma ifrån Cody innan han skadas, jag klarar inte av detta.

Snabbt springer jag in i närmsta affär och köper ett paket cigaretter, onödigt då jag egentligen inte röker, men nu får det vara så.

När jag kommer ut utanför affären väntar självklart inte min mormor, det var en ren lögn för att Cody skulle lita på mig, eller något.

* * *

Cigaretten vilar lätt mellan mina läppar samtidigt som jag drar in ett bloss och jag känner hur det bränner i hela halsen.

Domenique's står det med vita och svarta bokstäver på den lilla skylten över entrén. En rysning slirar sig genom min kropp och jag önskar i detta nu att jag var mer död än levande.

Jag fimpar cigaretten innan den ens är halvt uppröken, men det är tillräckligt.

Ett djupt andetag dras in innan jag knackar på metalldörren och min kropp är som is.

Jag har två val.

gå
eller
stanna.

Men det är försent nu. Dörren öppnas och jag möts av en maskulin kvinna som ler hånfullt mot mig samtidigt som hon granskar min kropp.

Kvinnan ger ifrån sig en lätt nick och jag går förbi henne in i den dystra korridoren som för övrigt stinker, av vad kan jag inte sätta fingret på.

"Gå rakt, sen första dörren till vänster." säger kvinnan och ger mig en hård blick och jag fortsätter gå.

Dörren öppnas automatiskt innan jag ens tagit min hand mot handtaget och det första man ser när man kommer in är ett långt bord.

Vid bordet sitter ett flertal med män och kvinnor i svarta kavajer och röda klänningar, men min blick fastnar direkt på personen närmast mig.