Alex och Josef på kontoret

1 Barnvakter

(I denna delen har Jenny och Lina redan separerat och har delad vårdnad över Kim som bara är drygt ett år. Oskar är också mer delaktig även om han "bara" är donator, och han hjälper Jenny så mycket han kan med att ta hand om Kim)

Kontoret 15.20

"Är det helt säkert att ni klarar er nu då? Vi skyndar oss så mycket vi bara kan" säger Jenny och tittar på Oskar som nickar instämmande. "Är du säker att vi inte bara ska fråga min mamma istället? Hon kan vara här på noll tid" säger Oskar och tittar allvarligt på Josef som sitter och studsar Kim i sin famn. "Men nu får ni två ge er! Jag och Kim klarar oss utmärkt, han älskar mig ser ni väll!" Alla tre skrattar åt den lilla bebisen som gurglar glatt i Josefs famn. Han ser faktiskt väldigt nöjd ut. "Och förresten så ska ni inte vara borta i fem dygn, ni ska bara på en kurs som tar max en timme!" säger Josef sakligt och skiftar återigen sitt fokus till lilla Kim, som nu försöker greppa Josefs kinder med sina knubbiga små händer. Det hoppar till av lycka i Josefs maggrop och han kan inte sluta le i Kims närvaro. Hur kan ett barn vara så fruktansvärt sött?

"Du har förståss rätt men det känns fortfarande så konstigt att lämna honom till någon annan än Lina" Jenny ställer sig bakom Josef för att kunna titta på Kims ansikte som genast skiner upp när han får se sin mamma. "Det blir lättare för varje gång, tro mig, jag har faktiskt en nioåring där hemma" säger Oskar och ler mot Jenny som bara himlar med ögonen och fortsätter leka tittut med sin son som fortfarande sitter bekvämt i Josefs knä. "Kom nu supermorsan! Vi är redan sena" Oskar börjar bli otålig och står och stampar lite vid sin plats med jackan på. "Ja ja, jag kommer! Hejdå mammas lilla älskling, vi ses snart" hon ger Kim en snabb puss på kinden och skyndar sig sedan efter Oskar som vinkar hejdå i dörröppningen. Innan de försvinner iväg mot hissarna vänder sig Oskar om och tittar allvarligt på Josef igen. "Om det är något så tveka inte på att ringa! Vi borde vara tillbaka allra senast om en timme" Josef himlar med ögonen och gör en gest för honom att gå. "Ja ja, skynda dig nu, vi klarar oss utmärkt!" Oskar ger dem ett snabbt leende innan han försvinner ut mot hissarna.

Nu är Josef helt ensam kvar med Kim på kontoret. Steinar är tillbaka i Norge denna veckan, Ayda är hemma med feber och Alex och Martin sitter i möte. Jaha, vad gör man nu då? Tänker Josef och studsar Kim lite i sitt knä igen, men denna gången verkar det inte lika uppskattat. Kims söta lilla leende bleknar fort och snart blir hans blåa små ögon alldeles glansiga av tårar. "Nej nej, nej, inte gråta nu Kim! Vi ska ju ha det kul du och jag!" Josef får nästan panik, vad gör man med en gråtande bebis? När Josef var liten var han och Tobbe de äldsta bland sina kusiner vilket betyder att de fick ta hand om många småbarn på släkt träffarna. Han har alltid gillat barn, men nu i vuxen ålder har han aldrig riktigt varit nära dem. Ingen av hans vänner har barn och Tobbe sitter i fängelse och har därav inga barn han heller. Hur svårt kan det vara egentligen? Josef är en av de bästa mordutredarna i Stockholm, han har jobbat som undercover polis i åtta månader och varit nära döden otaligt många gånger... Att passa Kim i drygt en timme borde inte vara några problem alls för honom.

Tårarna rinner ner för Kims rosiga kinder och snart börjar gallskriket. Hur kan en så liten människa låta så högt? Josef reser sig upp och kramar Kim mot sin axel samtidigt som han börjar gå runt på kontoret och guppa honom lite för att han ska sluta skrika. "Schhh, vännen mamma kommer snart, schhh" men ingenting hjälper. Kim har fattat att Jenny inte är kvar och han tänker inte ge sig förrän han är tillbaka i hennes famn. Josef börjar svettas och rotar stressat i skötväskan efter något som ska kunna hjälpa honom ur denna lilla situation. Då hittar han kanin gosedjuret som han vet att Kim älskar och tar snabbt upp det innan han sätter sig ner på stolen igen. "Titta här Kim, ska du få se! Är det lilla kaninen?" Han använder en babyröst som han aldrig har hört sig själv använda förut, men det verkar fungera för Kim lugnar faktiskt ner sig en aning. Josef pustar ut och just som han ska fortsätta prata med bebisen i sitt knä hörs en välbekant röst från ingången till kontoret.