30 dagar

Dag sju av trettio

"Vart ska dina föräldrar då?"

Colton och jag sitter i hans bil påväg hem till hans hus för att passa hans lillasyster. Redan femtio gånger har han bett om ursäkt över den här dagens aktivitet men jag tycker bara att det ska bli roligt. Det ska bli kul att träffa hans syster.

"Min mamma har en väninna som fyller år så det är stort firande."

Jag nickar och ser ut genom fönstret på min sida "Okej."

Hans familj bor i ett stort hus strax utanför London. Han är uppvuxen där men för några månader sedan flyttade han ut och till Westminster. Han har berättat att han ofta saknar tystnaden där ute. Jag har aldrig bott utanför staden så jag kan inte relatera med honom, men jag förstår. Jag önskar att jag också hade fått min uppväxt i ett hus på landsbygden. Med stora fält och ängar att springa omkring på och med doften av träd och blommor i luften.

Jag vrider på huvudet och ser på Colton. Hans ena arm är lutad ut genom det öppna fönstret och hans mörka lockar dansar i vinden som susar förbi. Jag ser på hans ögonfransar som så vackert blinkar över hans gröna ögon och på alla hans tatueringar som syns på hans bara armar.

"Mackenzie," han vrider på huvudet och möter min blick ", varför ser du på mig sådär?" han ler och jag känner hur mina kinder hettar upp.

"Jag, eh," jag harklar mig och flyttar min blick till vägen framför oss ", jag bara tittade på dina tatueringar."

-

Tio minuter senare kliver vi ut ur bilen på en liten parkering av grus i samma sekund som hans föräldrars bil lämnar. Hans mamma som sitter bakom ratten drar ner rutan och vinkar till sin son som bara vänder sig om och börjar gå upp mot huset. En aning förvirrad springer jag ifatt honom till ljudet av mina tygskor mot gruset.

"Är du okej?" frågar jag och snuddar honom lätt på armen.

Han vrider på huvudet och ger mig ett litet leende "Jag är bara lite irriterad för att hon sa till om det här i sista sekund när jag hade planer för oss."

"Åh," jag ser ner på mina fötter när vi börjar gå upp för en liten stentrappa ", vad för planer?"

Hans leende växer "Planer."

Den stora trädörren till huset öppnas upp några meter framför oss och en liten tjej med långt brunt hår springer ut med ett leende så stort att det räcker sig upp till öronen.

"Colton!" ropar hon glatt samtidigt som hon springer in i sin brors famn. Han lyfter upp henne och snurrar runt så att hennes hår flyger med vinden. Efter några sekunder släpper han ner henne och hon är så yr att hon nästan faller omkull.

"Madison, det här är min vän Mackenzie." säger Colton med en hand på Madisons huvud "Hon ska leka med oss idag, kul va?"

"Hej Madison, vad roligt att träffa dig." säger jag och sätter mig ner på huk för att hamna i samma höjd som henne. När jag arbetade som nanny en sommar så fick jag lära mig att när man pratar med barn ska man alltid befinna sig på deras nivå. På så sätt känner de sig inte lika hotade av ens längd.

Madison ser upp på mig med sina bruna, stora ögon och ler blygt "Hej."

"Din bror har berättat för mig att du vill ha ett vattenkrig idag, stämmer det?" frågar jag och Colton går ner på huk han också.

I ögonvrån ser jag hur han nickar "Har du kvar alla vattenpistoler från förra sommaren?" Madison nickar entusiastiskt och vänder sedan på klacken för att springa runt huset till trädgården på baksidan.