30 dagar

Dag fyra av trettio

Ytterdörren åker igen bakom mig med en hög smäll och sedan börjar ljudet av mina snabba fotsteg ner för trappan eka i trapphuset. Idag ska bli en bättre dag än igår. 

Jag vaknade för ett tag sedan av att Colton, på samma sätt som igår, attackerade min mobil med miljontals sms. Det är till honom jag är påväg nu. Vi ska mötas upp för en promenad i Hyde park för att sitta inne och glo på film en fin dag som denna var något som ingen utav oss hade lust med. 

- 

Några minuter senare kliver jag på tåget vid min underground hållplats. Jag slår mig ner bredvid en äldre dam som målar sina läppar med ett rosarött läppstift med blicken i en liten, guldig spegel som hon håller upp framför sig. Hennes ögon, som är målade med en stark, blå ögonskugga, möter mina i spegeln och jag ser förskräckt bort samtidigt som jag pluggar in mina hörlurar i min telefon. 

Jag ser ut genom fönstret och kommer först nu på att ingen av mina vänner och fått höra om Colton. Ingen vet ens att jag satt fast i en hiss, eller att jag gick på bio helt ensam. Ingen vet egentligen någonting om min minitripp till Chicago som jag precis kom hem ifrån. Ingen vet vad jag gjorde där. Hur det var att träffa min pappa, hur skolorna var som jag kollade på eller hur min kommande lägenhet där ser ut. De har inte ens frågat mig om jag tror att de alla får rum att sova över där någon gång i framtiden, som de för någon månad sedan tjatade så mycket om. Vet de ens att min mamma har lämnat mig för Skottland? 

-

Colton står på perrongen och väntar när jag kommer fram med tåget. Han bär en svart t-shirt, ett par mörka shorts och på huvudet sitter en hatt som för att skugga hans mörka hår för att inte bli alldeles för varmt. När han får syn på mig ler han och börjar gå mot mig. 

”Mackenzie.” säger han med sin röst som är så mjuk men ändå så raspig och öppnar upp sin famn för att ge mig en kram ”Hej.” 

Jag kramar honom tillbaka ”Hej.” 

Vi släpper varandra och han ser på mig, fortfarande med sitt skinande leende på läpparna, ”Är du sugen på glass?” 

Jag nickar och vi börjar gå ”Jättesugen faktiskt.” 

”Toppen.” 

-

”Så du är en sådan där chokladtyp?” 

”Ja, det kan man väl säga.” säger jag och skrattar åt hans fråga ”Du då, är du en sådan där vaniljtyp?” 

Han ler ”Ja, det kan man väl säga.” 

Vi går sida vid sida inne i parken, med änder simmandes i dammen bredvid oss och med en varsin glass i våra händer. I en stor klätterställning en bit bort leker ett tiotal glada barn och bredvid dem utövar en grupp vitklädda människor yoga. Det är en väldig fin dag idag, och jag är glad över att Colton frågade om jag ville dela den med honom. 

”Är du en sådan där som till och med tar chokladsås på chokladglassen? Och typ, blir arg om det inte är chokladkross i chokladkulorna man köper i kiosker?” 

Jag skrattar ännu en gång åt hans fråga ”Vad är det för frågor du ställer?” 

Han biter bort en bit av glasstruten och börjar tugga på den ”Det är väl inget konstigt med mina frågor?” 

”Du ställer lika konstiga frågor som typ…” jag lutar huvudet på sned och funderar ut en bra karaktär som Jennifer Lawrence har spelat ”, Lauren Pearson i The Bill Engvall Show.” 

Frågande höjer han på ögonbrynen och biter ännu en gång i struten ”Och vem är det exakt?” 

”En roll som Jennifer Lawrence spelade i en tv-serie.” 

”Åh,” han nickar förstående och ser sedan på mig ”, nå?” 

Jag sväljer en chokladbit från min glass ”Nå?” 

Han skrattar ”Vad är ditt svar på min konstiga fråga?” 

Jag ler och himlar sarkastiskt på mina ögon ”Ja, jag är en sådan person.” 

-

En stund senare har vi satt oss ner i gräset under ett stort träd som skyddar oss från den stekande solen. Vi sitter lutade mot dess stam och ser på två änder som går och letar efter mat i gräset några meter framför oss. Colton visslar på någon glad melodi och en vind sveper förbi oss, ger mig tillgång till doften av hans parfym. 

”Så,” han slutar vissla och vrider istället på huvudet för att se på mig ”, vad gör du? Studerar du? Jobbar du?”

Jag fuktar mina läppar ”Jag ska börja plugga efter sommaren.” 

”Åh,” han höjer överraskat sina ögonbryn ”, här i London?”

Jag skakar på huvudet ”Chicago.” 

”Wow,” han nickar imponerat ”, varför Chicago?” 

”Min pappa bor där.” svarar jag ”Så om lite mindre än en månad flyttar jag dit.” 

Änderna framför oss fladdrar till och flyger iväg över dammen som sträcker sig bortom gräsmattan och i min ögonvrå ser jag hur Colton rätar till sin hatt.

”Så det här är din sista månad här?” frågar han med sina bruna ögons blick brännande på min kind. 

”Mhm.”

”Då har du säkert en hel del roliga saker att hitta på innan du åker.” jag känner hur han ler ”Men ändå sitter du här med mig.” 

Jag ser på honom, ler lite och slår sedan ner blicken på hans hand som drar i några grässtrån ”Jag hade, men det ser inte ut som att någonting kommer bli av.” Hans hand slutar dra i gräset så jag ser upp på honom. 

”Varför inte då?” 

Jag rycker på axlarna ”Ingen har tid för att göra dem med mig.” säger jag ”Min syster har alltid fullt upp, min mamma blev skickad till Skottland på jobb och mina vänner är alla upptagna med annat.” 

Han biter i sin underläpp och jag kan inte låta bli att tänka på hur extremt attraktiv han är ”Vad var det för grejer ni skulle göra då?” 

Av någon anledning, när han frågar mig, så minns jag plötsligt listan i min mobil som jag låg uppe en natt och skrev. Listan innehåller alla saker som jag vill hinna göra innan jag åker. En del saker är egentligen obetydliga, som att kasta pappersflygplan från Westminster Bridge, men en del saker är saker som jag vill ha som minnen borta i Chicago. Att rida på de vita hästarna här i Hyde Park är en utav de sakerna. 

Jag plockar fram min mobil, letar upp listan och räcker den sedan till honom ”Jag skrev upp allting.” 

Han tar emot den med ett leende och börjar sedan läsa ”Gå på utebio, åka rullskridskor, se drottningen, skjuta raketer…” han fortsätter läsa och hans leende växer sig större och större för varje punkt han läser. 

Tillslut tar han fram sin egen mobil och jag ser över hans axel hur han kopierar listan i min mobil och sedan skickar den i ett sms till sig själv.

”Vad gör du?” frågar jag och samtidigt vrider han på huvudet så att vi bara är några centimeter ifrån varandras ögon.

”Jag kan göra allt det här med dig.” säger han och leendet nästan försvinner från hans läppar ”Om du tillåter mig förstås.”