Nästa morgon vaknar jag upp av att min mobil ligger och vibrerar som en galning på sängbordet. Som med grus i ögonen drar jag bort den från laddaren och låser upp för att se oräkneliga många sms från ett nummer som jag inte har inlagt - Colton.
Från; Okänd (09:43)
”Hej, det här är mitt nummer”
Från; Okänd (09:43)
”Coltons alltså”
Från; Okänd (09:44)
”Vad gör du?”
Från; Okänd (09:46)
”Oj förlåt du kanske sover??”
Från; Okänd (09:46)
”Ska inte väcka dig, sorry”
Från; Okänd (10:22)
”Är du vaken?”
Från; Okänd (10:22)
”Jag tänkte om du kanske ville äta frukost på Costa med mig?”
Från; Okänd (10:22)
”Fast du kanske inte hinner för jag är nog där vid elva för jag har några ärenden på stan först”
Från; Okänd (10:23)
”Aja, hör av dig när du har vaknat så kanske vi kan bestämma något. Sov inte för länge, Miss Lawrence”
Jag lägger en hand för min panna alldeles full i skratt och bestämmer mig sedan för att försöka göra mig klar så fort som möjligt för att sen kontakta honom om jag hinner till klockan elva eller inte.
Jag kastar av mig mitt vita duntäcke, reser mig upp och går sedan raka vägen in till badrummet där jag låser om mig trots att jag är alldeles ensam. Det första jag gör är att skölja mitt ansikte med kallt vatten för att vakna upp ordentligt, och sedan när jag har torkat mitt ansikte så går jag tillbaka in till mitt rum för att fixa mitt smink.
-
När jag är klar med allting och sitter på toalettlocket och borstar mina tänder lägger jag till Coltons nummer bland mina kontakter och skickar sedan iväg ett sms till honom.
Till; Colton
”Lämnar min lägenhet om fem. Är du kvar när jag är där?”
Jag lämnar mobilen på locket när jag spottar ut allt skum och sedan sköljer min mun. Klockan är bara kvart i elva och vanligtvis så borde jag inte vara såhär klar som jag är just nu men jag antar att tanken av att få äta frukost på Costa är något som jag har längtat efter alldeles för länge.
Jag tar med mig mobilen ut i hallen där jag lägger ner den i samma ryggsäck som jag hade i måndags när jag fastnade i hissen i köpcentret. Mina skor idag är ett par svarta sandaler, matchandes med min svarta kjol och min ryggsäck som också är svart och jag förvånas för första gången över hur nästan allt i min garderob är antingen svart eller vitt.
Min telefon piper till av ett nytt sms.
Från; Colton
”Jag väntar på dig som Peeta väntar på Katniss som en sten i The hunger games."
Jag skrattar till och skickar iväg ett svar till honom innan jag sedan lämnar lägenheten.
Till; Colton
”Hade du inte skrivit det där hade jag aldrig fattat att du har tjuvstartat med filmerna.”
-
Klockan är två minuter över elva när den lilla klockan över dörren till caféet signalerar om att jag är i tid till min frukostdejt med Colton. Det första jag slås av när jag tar ett steg in är doften av nybakat bröd och stekta pannkakor tillsammans med bacon. Min mage kurrar till och jag inser att jag nog är hungrig trots allt.
I ett hörn längst bort ser jag honom. Eller, inte honom, utan hans hår. Det är lika fluffigt som förra gången vi träffades och jag kan inte låta bli att le åt honom när han helt utan anledning vänder sig om och samtidigt får syn på mig. Hans hand åker upp över huvudet och hans fingrar rör sig lätt i en vinkning.
”Miss Lawrence, du är här!” ropar han så att alla kaféets gäster vänder sig om för att se på mig.
Snabbt går jag bort till hans bord och slår mig ner mittemot honom ”Såklart jag är.” säger jag samtidigt som jag hänger av mig min väska och lägger den på golvet bredvid mina fötter ”Har du redan ätit?”
Han skakar på sitt huvud och stryker sitt hår bakom sina öron för att slippa ha det hängandes i ögonen ”Nej, jag väntade på dig förstås.”
Jag ler ”Det var snällt av dig.”
”Jag vet.” säger han och lutar huvudet mot sidan ”Det är sådan jag är.”
”Snäll?”
Han nickar ”Precis.” han skjuter ut sin stol för att resa sig upp och gå bort och beställa ”Vet du vad du vill äta?”
”Pannkakor.” säger jag och börjar resa på mig.
”Nej, sitt kvar.” jag stannar till i min rörelse och ser på honom när han reser sig upp och blottar sina ljusa jeansshorts ”Jag fixar.”
-
En kvart senare serveras vår frukost framför oss. Mina pannkakor med blåbär och vaniljglass som Colton valde åt mig och hans våfflor med grädde och jordgubbar. Utsvultna hugger vi båda in så fort servitrisen lämnat oss och min mage kurrar tacksamt.
”Så, Mr Cooper,” säger jag och sväljer min första tugga ”, när är du redo att bli övertalad?”
Han stoppar ner sin gaffel i en utav våfflorna på hans vita tallrik ”När du är redo.”
Jag ser upp på honom ”Imorgon?”
Han ler ”Varför inte idag?”
En suck lämnar mina lungor ”Jag har planer.” det vill säga umgås med Nora. Igårkväll efter bion smsade hon mig och bokstavligt talat tvingade mig till att umgås med henne idag. Inte för att jag skulle ha sagt nej, men nu vill jag hellre umgås med Colton hela dagen.
”Okej,” han nickar och plötsligt får jag dåligt samvete ”, säg till om de blir inställda.”
Jag ler ”Det ska jag.”
-
Min träff med Colton blev mycket kortare än vad jag hade hoppats, men jag är glad över att jag fick umgås åtminstone en liten stund med honom vilket förvånar mig för jag känner honom inte ens. Varför känner jag ett sådant stort behov av att vara med honom?
Jag låser upp dörren till lägenheten och kliver sedan in. Försiktigt stänger jag igen bakom mig och sparkar sedan av mig mina sandaler. Från min väska plockar jag upp min mobil som jag hörde fick ett sms när jag var påväg upp för alla trappor. Jag fifflar upp den från botten och läser sedan.
Från; Nora
”Kan inte komma senare, förlåt, Joseph vill träffas.”
Istället för att ens bry mig om att svara lägger jag ifrån mig mobilen på en bänk i hallen innan jag sedan går in i mitt rum där jag slänger mig på sängen för att stirra upp i taket. Min vänskap med Nora har alltid varit såhär - under hennes villkor och efter hennes regler. Det brukade inte störa mig för jag har nästan aldrig haft något viktigare för mig än att bli bossad över av henne, men nu nästan kokar det i mig av ilska. Åt helvete med henne.
Irriterat böjer jag mig ner för att plocka ut en bok ur en utav lådorna under mitt sängbord. Jag beslutar mig för att ligga såhär resten av dagen och kvällen. Jag skulle kunna höra av mig till Colton och säga att mina planer blev inställda, precis som han sa åt mig att göra, men det vore samma sak som att rätt ut säga till honom att jag är absolut ensammast i världen. Jag var i shoppingcentret ensam, jag var på bio ensam och nu har jag blivit bortprioriterad ännu en gång.
DU LIEST GERADE
30 dagar
Jugendliteratur"...och trettio dagar med dig var allt som behövdes." Kenzie, 18 år, har trettio dagar kvar i sin hemstad London, England innan hon lämnar allting bakom sig för att börja på college i Chicago, USA. Dessa trettio dagar vill hon fylla med minnen att...
