30 dagar

Dag sex av trettio

"Så du är ledig hela helgen?"

Jag sitter på sängen hemma hos Adam i hans sovrum. Vi lyssnar på musik ur hans vinylspelare och bara är. Han har berättat om hans första tre dagar på verkstan i Camden där han började arbeta i onsdags och jag har berättat om allt som hänt på Nora-fronten.

"Jag jobbar bara veckodagar så vi kommer fortfarande kunna ses varje helg."

"Måste vi bjuda in Nora och Joseph då?"

Han skrattar och puttar till min axel "Ja, Kenz."

Jag suckar "De kommer ändå inte vilja vara med."

Min mobil som ligger på sängen mellan oss piper till och Coltons namn dyker upp på skärmen. För att inte behöva förklara för Adam så greppar jag snabbt tag i den och vänder den upp och ned.

"Vem är Colton?" han höjer ett ögonbryn. Helvete.

Jag sväljer tungt "Vadå då?"

Det är inte det att jag inte vill att han ska veta att jag har börjat umgås med någon främmande kille som jag fastnade i en hiss med. Han får gärna veta. Jag orkar bara inte förklara och sedan behöva ta hans dömande åsikter som jag vet att han kommer ha.

"Jag vill veta bara." han skrattar "Nora sa något om att du träffade någon igår. Var det han?"

Jag nickar försiktigt, nyfiken på vad Nora mer har sagt om mig till Adam "Vi ska träffas senare."

"Åh," förvånat höjer han på båda ögonbrynen ", vad ska ni göra?"

Jag rycker på axlarna "Jag vet inte. Han har planerat något." jag lyfter upp mobilen och låser upp för att läsa meddelandet.

Från; Colton
"Möt mig nedanför Big Ben klockan åtta."

"Romantiskt."

Jag ser upp på Adam från skärmen och ser hur han vickar upp och ner på ögonbrynen. Jag himlar med ögonen och ser sedan ner igen för att svara på meddelandet "Det är inte romantiskt. Vi är vänner."

"Verkligen? Hur länge har ni känt varandra?"

Till; Colton
"Absolut."

"Kenz?"

"Mhm?" jag ser på Adam som nu himlar med ögonen.

"Jag frågade hur länge ni har känt varandra?"

"Känt och känt..." jag suckar och börjar sedan räkna på fingrarna "Vi träffades i måndag så... tisdag, onsdag, torsdag... fem dagar?"

Han sträcker sig efter sitt glas med vatten på sängbordet "Precis. Ni har inte ens utvecklat än vänskap än."

Jag lägger huvudet på sned och ser på honom "Så vad menar du exakt?"

Han tar en klunk av sitt vatten och ställer sedan tillbaka det "När han har lärt känna dig mer så lovar jag att han kommer bli kär i dig."

"Och hur kan du vara så säker på det?"

"För att det är omöjligt att inte bli kär i dig."

Jag reser mig upp för att gå ut till badrummet "Ja, för Adam du är ju kär i mig?" fnyser jag "Du har fel. Colton och jag kommer förbli vänner."

-

"Mackenzie." han ler och ger mig en kram "Välkommen till dagens aktivitet."

Jag ler och ser på hatten som sitter på hans huvud och döljer det mesta av hans lockiga hår "Snygg hatt."

Han bugar och lyfter den av huvudet "Tack så mycket, Miss Lawrence."

Jag skrattar och vänder mig om för att se bort mot London Eye "Så vad ska vi göra?" jag ser tillbaka på honom och hans gröna ögon och han ler.

"Vi ska kasta pappersflygplan."

Jag slår glatt ihop mina händer "Det står på min lista."

Han nickar och vi börjar gå ut på Westminster Bridge "Det stämmer. Du vet väl hur man viker?"

Jag skrattar och skakar på huvudet "Faktiskt inte."

"Okej," han skrattar och plockar fram ett papper från hans bakficka som han sedan lutar mot räcket på bron ", först viker du ihop de här två hörnen såhär, sedan viker du ihop hela pappret, långsida mot långsida och sedan viker du bara ner flikarna såhär. Simpelt." han räcker planet till mig och nickar mot mig att kasta. 

"Får jag fråga en sak först?" jag känner på planets spets längst fram. Den är lite sned, som att någon redan har kastat den.

Han lutar sig med höfterna mot räcket och ser på mig "Go for it."

"Du känner inte mig," säger jag och möter hans blick. Solen har börjat gå ner bakom honom och dess strålar färgar hans hår till guld ", så varför vill du göra allt det här?"

Han fuktar sina läppar och ser ner på sina fötter, ser ut som att han inte vet vad han ska svara, innan han sedan ser upp och möter min blick igen "För att jag inte har någonting annat för mig, och för att du verkar alldeles för snäll för att bli lämnad att vara helt ensam din sista månad i London." han ler och vänder sig sedan mot floden "Kasta nu."

Lite generad, med en varm tacksamhet och glädje i bröstet, lyfter jag min arm och kastar sedan det vita planet ut över det brittiska vattnet. Den glider genom luften, snurrar runt och sjunker sakta ner över en turistbåt där den sedan landar. En liten pojke fångar den och får sedan hela båten att se upp mot bron där vi står. Colton lutar sig över staketet och vinkar ner mot hela besättningen som glatt vinkar tillbaka.