30 dagar

Dag ett av trettio

Lägenheten är tom när jag vaknar upp nästa morgon. Mammas plan till Skottland lyfte i natt och trots att jag har sagt till henne minst tjugo gånger att jag inte alls är arg, så är det allt jag är. Jag har nog aldrig varit argare än vad jag är just nu. 

Jag kastar av mig täcket och kliver sedan upp ur sängen och ner på det gamla träet som täcker mitt golv. Mina fötter stoppar jag in i ett par tofflor och bakom min dörr hänger en morgonrock som jag virar på mig innan jag sedan tar mig in till köket där jag börjar rota i kylskåpet efter något att äta till frukost. 

Jag funderar på om jag borde ringa mamma och fråga om hon har tagit sig till hotellet än. Fråga hur hon har det, om hon mår bra, om resan gick bra. Men det har jag egentligen ingen lust med. Jag är arg på henne och det vill jag att hon ska veta. 

Självklart hade inte mamma tid att fylla kylskåpet innan hon lämnade mig. Här inne finns praktiskt taget ingenting alls så jag stänger dörren igen och greppar istället ett äpple från fruktkorgen på diskbänken. Mina steg för mig sedan in till vardagsrummet där jag slänger mig i den gråa soffan som vi köpte för inte mer än ett halvår sedan. Jag fifflar upp min mobil och skickar iväg ett sms till mina närmaste vänner.

Till; Adam, Joseph och Nora
”Hemma! Ses senare?” 

När meddelandet är levererat till alla tre lägger jag ifrån mig mobilen på bordet och byter ut den mot fjärrkontrollen som jag startar teven med. Det första programmet som dyker upp på skärmen är något matlagningsprogram där olika deltagare tävlar mot varandra. Det är ett av mammas favoritprogram men som jag inte klarar av överhuvudtaget, så jag byter till nästa kanal som visar en gammal, brittisk kriminalserie. Jag minns inte dess namn men det är en utav de kändaste och just detta avsnitt verkar handla om något mord på någon blind kvinna. 

På bordet vibrerar min mobil och berättar att ett nytt meddelande har hamnat i min inkorg. Jag sträcker mig efter den och låser sedan upp med min tumme. 

Från: Nora
”Jag och Joseph är på!” 

Nora och Joseph har varit ett par i snart fyra månader. De är med varandra hela tiden och med hela tiden menar jag verkligen hela tiden. Jag tror inte att de har varit ifrån varandra i så mycket som två dagar under dessa fyra månader, men de älskar varandra så det är väl gulligt, antar jag.
Ett till meddelande dyker upp på min skärm. 

Från: Adam
”Självklart Kenz!”

Jag ler åt Adams smeknamn på mig precis som varje gång han använder det och skickar sedan ett svar till dem. 

Till: Adam, Joseph och Nora
”Cleo’s vid två?” 

Jag låser mobilen, lägger ner den i fickan på morgonrocken och reser mig sedan upp för att gå och fixa till mig i mitt rum. Jag låter teven stå på i vardagsrummet, inte för att jag kommer titta på den mer, utan för att ljudet ger mig någon slags trygghetskänsla. Som att jag inte är ensam. Så gör jag alltid när jag är ensam hemma, vilket mamma alltid har klagat på, så hon kommer inte vara så glad när hon efter den här månaden får hem dess räkning. 

-

En timme senare lämnar jag byggnaden som vår lägenhet ligger i. Det är två timmar kvar tills jag ska möta upp med mina vänner men innan dess måste jag fylla på i kylskåpet. Att mamma lämnade det sådär tomt gör mig bara ännu argare på henne.

Solen står högt på himlen och bränner på mina bara axlar och mina svara tygskor nästan dansar över den gråa asfalten till busshållplatsen där den röda bussen redan står och väntar. Artigt hälsar jag på chauffören när jag kliver på och betalar med mitt årskort innan jag sedan slår mig ner på den första lediga platsen jag hittar. Mitt ena ben korsar jag över det andra medan jag pluggar in mina hörlurar i min mobil för att lyssna på musik under den tio minuter långa resan till köpcentret. Jag öppnar upp den gröna musikappen och börjar sedan scrolla bland mina sparade spellistor som några är flera år gamla och inte lyssnade på sedan dess, men den jag beslutar mig för är samma lista som jag lyssnat på hela sommaren. Den som innehåller alla mina favoritlåtar av alla mina favoritband och artister.