Artemis dotter

Kapitel 3

Den stora vita vargen står och iakttar mig med isblå ögon. Min puls höjs, vad ska jag göra nu? Vad kommer hända med mig? Kommer jag att dö? Vargen tar några steg mot mig men mina ben är som fastfrusna i marken, jag kan inte röra mig. Är det här slutet? Vargen kommer långsamt närmare och jag kniper ihop mina ögon.

Ingenting händer och jag öppnar ögonen långsamt. Vargen står kvar, bara några centimeter ifrån mig och kollar på mig. Varför gör den inget? Ett lugn sprider sig i min kropp och jag börjar slappna av. Jag sträcker fram handen med handflatan mot vargens nos. Den gör ingenting. Jag kollar på den med stora ögon och den lägger nosen mot min hand och blundar. Det här är helt otroligt, ingen kommer tro mig om jag berättar det. De kommer nog tro att jag slagit i mitt huvud, men omg, här är jag med en gigantisk varg. Vargen öppnar ögonen igen och kollar på mig. Den går förbi mig och stannar för att kolla på mig. Den vill nog att jag ska följa med.

Efter några minuters promenad igenom skogen bakom vargen, som kändes som en evighet. Ser jag baksidan av mitt hus. Äntligen. Vargen kollar mot huset och jag går upp jämsides med vargen. "Tack" viskar jag till vargen. Av en vana lägger jag handen på vargens huvud. Till en förvåning så låter den handen vara kvar en liten stund, sedan vänder sig den om och går in i skogen och försvinner. Jag kollar på den tills den är helt borta, som en vit skugga kom och sedan försvann den. Jag går runt till framsidan mot mitt hus och låser upp dörren. Går raka vägen och kryper ner i sängen samt lägger mobilen på laddning. Direkt när jag hör de välbekanta ljudet av att mobilen startar så ringer jag till Sanna:

"Hej"
"Omg, Mindy jag var så jävla orolig!"
"Det är okej, förlåt. Jag var på väg hem och mobilen dog. Var är du?"
"Jag ska precis gå in i mitt hus"
"Okej vad bra"
"Vi hörs imon, puss puss"
"Puss puss"
  Klick

Sanna lägger på och jag lägger mig ner på sängen och stirrar upp i taket. Vilken galen kväll, eller ah natt. James måste ha slagit i huvudet rejält. Varför skulle han annars säga att jag var hans? It makes no sense. Sen vargen, den vita skuggan, jag förstår inte varför den hjälpte mig. Jag somnar fullt utmattad och upptagen i mina tankar.

Nästa dag
"Riiiiiiiiiiiiiiiiiiing!"
Jag vaknar av att någonting ringer, usch jag orkar inte.
"Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing!"
Jag inser att det är någon som plingar på dörren, äsch pappa får ta de.
"Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing!"
Men shit asså ger de aldrig upp. Mitt huvud bultar och allt jag vill göra är att krypa ner i sängen och somna om. Men jag lyckas ta mig upp ur sängen och bort mot dörren och öppnar trött dörren.

Där står James och ler försiktigt mot mig.
"Vad fan vill du mig?"
"Oj förlåt väcker jag dig?"
"Vad tror du klart du gör det blev ju sent igår och mitt huvud värker och allt är ditt fel"
Helst av allt hade jag velat smälla igen dörren i ansiktet på honom men han skulle antagligen bara stoppa mig, mina reflexer är inte riktigt på topp just nu. Jag ställer mig åt sidan och han går in.
"Tack"
Han granskar mig upp och ner om och om igen och flinar sedan.
"Sexiga ben"
VA? jag inser då att jag bara har på mig en stor T-shirt, men just nu är jag för trött för att orka bry mig. Jag stänger dörren och vinglar till lite samtidigt som jag tar min hand på huvudet. Aj.
"Hur mår du egentligen?"
Han ser faktiskt lite orolig ut och han lägger sin hand på min axel.
"Mitt huvud dunkar som fan.... Känns som ett tåg kört över mig"
"Hehe, har ni några tabletter?"
"Jag tror de, i köket. Jag går o lägger mig, ta för dig."

Jag hör hur James skramlar i köket men bryr mig inte ärligt talat. Jag kryper mer i min säng och lägger kudden över huvudet för att försöka dämpa huvudvärken. Varför måste alkohol ta kol på mig så fort. Efter en stund kommer James in och sätter sig på min sängkant.
"Här, ta detta så mår du snart bättre"
Jag lyfter kudden och sätter mig långsamt upp och tar emot vattnet och tabletterna han ger mig, utan ett ord sväljer jag de tillsammans med vattnet.
"Hur kommer det sig att du inte är trött? Du måste ju vart vaken mycket längre än mig på grund av att det var hemma hos dig"
"Det här kommer nog att låta lite konstigt men jag sover nästan aldrig och blir aldrig trött"
Han rycker på axlarna och och lägger mig på kudden igen och stirrar upp i taket.
"Vem var de?"
"Vem var vem?" Han kollar på mig som om han sätt ett spöke.
"Han som kom igår när du gick in. Han i svart med den konstiga....hunden?"
"Haha du måste vart bra borta. Jag såg ingen"
Inte för att vara misstänksam och så, men James verkar lite nervös. Aj. Huvudet dunkade till igen. Jag masserar mina tinningar med fingertopparna.
"Du borde nog ta och sova lite till"
"Vad är klockan?"
"Halv 12"
"Sanna ska komma hit vid halv 1 på lunch"
"Jag släpper in henne, oroa dig inte. Sov nu"
Jag känner en hand på mitt huvud och mina ögonlock känns så tunga.
"Varför...gäsp...är du snäll..."

Jag vaknar av röster utanför mitt rum:
"Varför är du är det här är inte ditt jobb, det är mitt. Och det är min kompis vi pratar om"

De måste vara Sanna.
"Vad hade jag för val egentligen"

Är de....James....just de ja. Jag hade nästan glömt att han var här. Han såg mig utan kläder, hjälp?! De där kommer jag att få äta upp. Men vad menar Sanna med jobb? Jag kryper upp ur sängen, huvudet känns mycket bättre och jag känner mig någorlunda utvilad. Skönt. Jag tar på mig ett par ljusa jeans och en rosa topp till, sedan går jag ut ur rummet.

I vardagsrummet står Sanna och James och pratar.
"Du kommer bara förstöra allt"
"Inte alls jag kan hjälpa"
"Det säger du bara för att du har blivit kä...."
"hrmm" jag harklar mig.
"Oh, hej Mindy. Hur mår du? Kom du hem säkert igår?"
"Hej, jag mår bra, tack vare James"
"Ha! Jag sa ju att jag kunde hjälpa" James ser riktigt stolt ut och Sanna slår till han på armen.
"Ni verkar ha kommit varandra nära" Sanna flinar mot mig och jag känner hur jag rodnar.
"Lägg av"
"Eh jag tror nog att jag ska ta och gå nu"
"Tack så jätte mycket för all hjälp James. Även igår" James nickar och sedan lämnar han rummet och därefter huset. Jag och Sanna går in i köket för att laga mat.

Efter en stund har vi kokat ihop lite pasta med parmesan sås och tomater.
"Mmm jätte gott Mindy" Sanna ler stort.
"Verkligen de här måste vi göra oftare. Vill du berätta vad som hände igår, vi tappade bort varandra på festen nästan direkt."
"Haha, ja någon var väldigt ivrig att presentera dig" Hon flinar lite och höjer ena ögonbrynet medans hon fortsätter. "Har ni nått på g eller"
"Stop it, inget alls" Helt plötsligt kollar Sanna allvarligt på mig och säger:
"Bra, håll dig borta från han. Han är inge bra"
"Jaja mamma" Vi båda börjar skratta rejält och vi fortsätter att prata.

"Oj är klockan redan kvart i 5" Sanna flyger upp. "Jag lovade mamma och vara hemma till 5 för middag"
"Ojdå jag förstår, skynda dig haha"
Sanna springer ut ur huset och jag är ensam igen. Mina tankar går till i natt med vargen och den svarta mannen. Varför var James rädd för han? Och varför sa han att jag måste sätt i syne, jag är säker på att han var där.
"Voff Voff!"
Va, vad är det med Zeus. Han står på altanen på baksidan och skäller.
"Voff!"
"Zeus vad är det med dig?" Han gnyr och springer in i huset med svansen mellan benen. Framför mig står den. Den stora vita skuggan, vargen.