#KärlekÖverInternet

2. Kroppskomplex

Jag kan inte låta bli att suga in magen när jag går förbi skyltfönstren där min kropp speglas. Jag kastar en blick åt sidan och får en snabb överblick av min kropp som är skymd av en stor tjocktröja. Med en suck sänker jag sedan ner blicken i marken och ökar takten på stegen. En bit framför mig ser jag honom stå och vänta vid vår vanliga mötesplats. När han får syn på mig så skiner han upp.

"Hej älskling"

Säger han glatt när jag når honom och han drar in mig i sin famn.

"Oscar"

Mumlar jag bara mot hans hals innan jag låter mina läppar krascha mot hans och han kysser mig ömt med handen mot min kind.

"Är du hungrig? Ska vi gå till donken innan vi shoppar?"

Frågar han lugnt när kyssen bryts. Hans hand grabbar ömt tag om min och han flätar samman våra fingrar och tittar över på mig med ett leende på läpparna. Bara tanken på mat får det att vrida sig i magen på mig och jag skakar hastigt på huvudet.

"Ehm nej, jag åt innan jag åkte hit"

Ljuger jag snabbt ihop och han ger mig en misstänksam blick innan han slutligen nickar kort för sig själv och styr sina steg i riktning bort mot affärerna.

När jag senare står ensam i provrummet med blicken fäst på min tunna kropp i spegeln så svär jag tyst för mig själv. Revbenen syns tydligt, likaså höftbenen. Men jag är ändå inte nöjd. Inte smal nog. Inte perfekt nog. Inte värdig Oscar.

"Kan jag få se hur tröjan ser ut hjärtat?"

Hör jag Oscars vänliga stämma på andra sidan dörren och jag drar snabbt på mig tröjan i fråga. Med en snabb blick i spegeln så sänks mitt humör något otroligt och tårarna trycker på bakom ögonlocken. Allt ser fel ut, jag ser hemsk ut. Han kan inte se mig såhär. Jag vägrar visa mig såhär inför honom.

"Felix? Är du klar?"

Frågar han igen när han inget svar får och jag försöker desperat att svälja ner tårarna som svider i halsen.

"D-den passade inte"

Får jag ur mig med en skakig röst och tystnaden slår emot mig innan jag ser hur handtaget trycks ner. I panik kastar jag mig mot handtaget och vinklar det uppåt så att han inte ska kunna ta sig in.

"Älskling släpp in mig. Vad är det som är fel Felix? Jag vet att du gråter"

Oscars röst är orolig och det gör ont inom mig att veta att jag är den som orsakar hans oro, hans smärta. Det får mig bara att må ännu sämre, han förtjänar något bättre.

Gråten försvagar min kropp och min skakiga hand faller från handtaget vilket gör att Oscar inom några få sekunder befinner sig innanför dörren med händerna om mina kinder och sin oroliga blick fäst i min. Jag försöker desperat att skaka bort hans händer och korsar armarna över bröstkorgen för att dölja min kropp. Jag vänder ryggen åt honom och låter tårarna forsa ner längs kinderna vilket får honom att sluta upp bakom mig och krama om mig bakifrån.

"Felix älskling"

Mumlar han fram mot min hals och kysser mig försiktigt i nacken innan han vilar hakan mot min axel och möter sin egna blick i den stora spegeln i omklädningsrummet.

"Hur kan du inte se vad jag ser? Hur kan du inte se hur vacker du är, hur kan du inte se hur betydelsefull du är, hur kan du inte se vad du gör mot dig själv?"

Får han fram med en låg röst och jag möter hans blanka ögon genom spegeln och låter tårarna falla fritt innan jag släpper ur mig ett hackigt andetag och vänder ner blicken i marken.

"Jag är inte tillräcklig Oscar. Inte tillräckligt fin för dig, inte värdig dig"

Får jag fram med en sorgsen röst vilket får honom att släppa taget om sin omfamning för att istället gå runt mig så att han ställer sig framför mig. Hans stora händer lägger sig ömt om mina kinder och han stryker undan mina tårar med sina svala tummar.

"Felix lyssna på mig. Du är det finaste jag har, det mest värdefulla och jag tänker inte låta dig skada dig själv på det här sättet. Jag ska hjälpa dig hjärtat, tillsammans ska vi ta oss igenom det här. Du är inte ensam och jag ska finnas vid din sida varje dag för att berätta för dig hur vacker du är, hur duktig du är, hur mycket du betyder. När du är svag så ska jag vara stark för dig. Jag älskar dig Felix"

...
När ni är svaga så ska jag finnas där och vara stark för er.

Alla som någon gång har gått igenom kroppskomplex och haft en dålig relation till mat och sin kropp känner säkert igen "jag har redan ätit" eller skräcken i att prova kläder. Men det måste få ett stopp nu.

Mat är eran vän. Är det verkligen värt att bli så fruktansvärt irriterad och vara rent utsagt elak mot era närstående pågrund av att ni inte har ätit på allt för länge och energin ligger nere på noll?

Er kropps främsta uppgift är inte att se bra ut. Er kropp finns där för att ni ska kunna dansa, gå, röra på er, spela handboll, göra det ni älskar och vi borde behandla våra kroppar som ett tempel, för utan den fungerar vi inte.

Snälla var rädda om er, snälla ät. Snälla träna för att må bra och inte för att få den perfekta kroppen. För alla kroppar ser olika ur och hur kul hade det varit om alla sett likadana ut? Inte speciellt kul.

Börja smått. Börja med att äta åtminstone en ordentlig måltid varje dag. Lägg upp en bild på insta på er frukost, lunch eller middag med hashtagen #KärlekÖverInternet ! Jag ska hjälpa er och stötta er!

Ta hand om er för ni är betydelsefulla!

Kram, N!