#KärlekÖverInternet

5. Dålig familjesituation

Den mörka landsvägen är enbart upplyst av det dunkla ljuset som gatulamporna sänder över den stilla vägen. Det är sent och för tillfället är vägen tom på bilar förutom jag själv.

Trots att hastighetsbegränsningen ligger på 90 km/h och vägen är så gott som folktom så finner jag mig själv flera gånger med foten på bromsen. För att åka hem lockar inte det minsta, det är något som jag helst av allt drar ut på så länge som möjligt.

Men när jag slutligen svänger in på gatan där jag bor, där jag bott hela mitt liv, så fyller olustkänslorna upp kroppen och jag stänger motvilligt av motorn och kliver ur bilen för att omfamnas av den kyliga kvällsluften som får mig att dra jackan tätare om min kropp innan jag låser bilen och rör mig mot ytterdörren.

Med så tysta rörelser som möjligt öppnar jag ytterdörren och stänger den försiktigt om mig igen innan jag kliver ur skorna och placerar dem nedanför den stökiga skohyllan för att sedan hänga av mig jackan och med blicken fäst i golvet skyndar jag mig fram över golvet för att nå mitt rum så fort som möjligt.

Jag hinner inte mer än sjunka ner på sängen och lättat andas ut innan sovrumsdörren öppnas och jag stelnar till på nytt.

"Vart fan har du varit hela kvällen?"

Rösten är hård och ilsken och jag inser att det är en sådan kväll. Efter år av ständiga bråk och humörsvängningar har jag lärt mig att avgöra hurdan kvällen kommer att utspela sig bara genom att lyssna till hennes röst. 

"Ute"

Svarar jag bara kort och fäster blicken i taket medan jag försöker att fokusera på att hålla min andning lugn och stadig.

"Du kan ju lika gärna dra likt din far om du aldrig tänker vara hemma"

Fräser hon fram och jag biter ihop käkarna hårt och försöker att inte låta ilskan ta över. Jag vet ju att ilskan egentligen inte är riktad mot mig utan att det bara är undangömda känslor som letar sig fram och utspelar sig på mig.

"Och förresten, eftersom du inte handlade som jag bad dig om så har vi ingen mat hemma. Du får väl skrapa ihop något. Jag kommer inte att vara hemma ikväll"

Allt jag gör är att nicka. Vet att det blir värre av att käfta emot eller fråga vart hon ska. Låter henne bara lämna rummet innan jag placerar underarmen över ögonen och andas djupt. Försöker tänka på något annat. Och när jag hör hur ytterdörren går igen så har jag bara en sak i tankarna, eller rättare sagt en person.

Så med snabba rörelser skyndar jag mig ut i hallen och i all brådska att komma iväg så låter jag jackan hänga kvar på sin krok och enbart iklädd en T-shirt skyndar jag mig ut till bilen.

Till skillnad från när jag körde hem ligger nu foten på gasen och allt jag vill är att komma fram, till mitt riktiga hem, till honom.

Och när jag slutligen svänger in på uppfarten och parkerar så hinner jag inte ens fram till ytterdörren innan den öppnas på vid gavel och hans vackra leende möter mitt.

"Oscar"

Säger han glatt och jag möter hans gröna ögon med mina blåa innan jag ler lyckligt och låter hans trygga armar omfamna mig. Hans läppar finner snart mina och kyssen vi delar får mig att slappna av, får mig att släppa allt annat än ögonblicket just nu, tillsammans med honom.

"Här älskling"

Yttrar han med en mjuk röst och sträcker över en av sina tjocktröjor, just den jag älskar, och det vet han. Med ett tacksamt leende på läpparna tar jag emot den och låter den falla ner över min kyliga kropp.

"Är du hungrig? Jag har precis lagat middag, jag hoppades att du skulle komma över"

Säger han och jag kan inte låta bli att kyssa honom enbart pågrund av hur fantastisk han är. Hur han är min trygghet i en otrygg värld och hade det inte varit för honom så hade jag varit borttappad i mörket.

. . .

Att växa upp i en dålig familje situation är något som sitter i resten av livet och det kommer alltid att påverka en på något vis.

Men man kan själv avgöra hur det kommer att påverka en, det kommer att vara hur tufft som helst, det kommer att kännas som att resten av ens liv redan är förstört pågrund av sin uppväxt. Men det är upp till dig att förändra det. För du har fortfarande rätten till ett riktigt bra liv trots att du fick en dålig start.

Oftast är det kärlek inblandat, men trots att man är vuxen är det många gånger svårt att hantera sina känslor och få fram dem på rätt sätt. Vad jag försöker säga med detta är att många gånger då dina föräldrar skäller på dig så är det egentligen inte dig de är arga på, men du får bli deras utlopp för känslor som egentligen inte ens har med dig att göra. Vilket självklart är fel, men ibland gör vi alla fel, även föräldrar. Många gånger.

Man kan inte heller jämföra en familjesituation med någon annan, för alla upplever problem olika och något som för dig inte ens verkar jobbigt kan vara förjävligt för någon annan. Så döm inte andras problem, allt upplevs olika. Och du vet oftast inte allt som pågår inom en familj så var snälla.

Tänk på varandra, sänd kärlek och försök att finna den sorts trygghet som saknas i hemmet någon annanstans. I en partner, kompis, skolan, vad vet jag. Men vi alla behöver en trygghet.

Jag finns alltid om någon behöver prata, på de flesta sociala medier men enklast är väl kik där jag heter RadNad. (Punkten är med i namnet)

Ta hand om er, jag tror på er och jag tycker om er! ❤️

Kramar, N