#KärlekÖverInternet

6. Depression

I hörlurarna spelas musiken på hög volym men melodin ger inget avtryck. Jag hör den inte ens. Bredvid mig sitter han bekymrat och studerar mig. Jag känner hans ögon på mig och jag vet att han funderar, funderar på vad han kan ha gjort. Vad han har sagt, undrar varför jag inte pratar. Och hade jag inte varit psykiskt trött, på allt, så hade jag förklarat. Att det inte är inte hos honom problemet ligger. Han har inte gjort något, han har inte sagt något. Det är jag som helt enkelt inte orkar fejka ett leende, ett glatt humör. Inte idag.

"Felix"

Yttrar han försiktigt och placerar sin hand över min. Uttryckslöst drar jag ur ena hörluren och möter hans oroliga blick.

"Vad är det hjärtat? Vad är det som tynger dig?"

Frågar han försiktigt och allt jag förmår mig att göra är att sucka.

"Jag vet inte"

Får jag ur mig med en tyst röst och likt hur jag misstänkt så suckar han endast åt mitt svar och flyttar sig en bit närmare. Jag ser hur han biter sig löst i läppen och försöker samla ihop tankarna för att kunna nå fram till mig på bästa sätt. Och det gör ont. Gör ont att veta att han mår dåligt pågrund av det här, pågrund av att jag inte ens kan låtsas må bra längre.

"Vad menar du? Det är ju något som får dig att må dåligt"

Säger han försiktigt och trots att jag inte blir irriterad på honom så rycker jag hastigt loss min hand från hans lösa grepp. All min irritation är egentligen riktad mot mig själv. Det han inte vet är att jag vill ha svar på exakt samma fråga.

"Men det är grejen Oscar, jag mår så jävla dåligt och jag vet inte ens varför. Visst det finns en del saker som hänt men i det stora hela så har jag ingen aning, jag bara mår dåligt. Det känns som att hjärtat brister och allt jag gör är gråter men jag vet inte ens vad jag gråter över"

Försöker jag desperat att förklara. Jag hör ju själv hur det låter. Men när jag inte ens kan förklara för mig själv, hur ska jag då få honom att förstå? Hur ska han kunna hjälpa mig när jag inte ens är medveten om vad för hjälp jag är i behov av.

"Glöm det"

Fräser jag ilsket ur mig och samlar snabbt ihop mina saker innan jag försvinner bort i korridoren. De irriterande tårarna trycker på bakom ögonlocken och jag ångrar direkt att jag fräst åt honom. Men att kontrollera mina känslor när allt jag vill är gråta och ge upp är svårare än matematik. Ingenting går ihop i min hjärna längre och värre än så, orken finns inte där. Jag har ingen ork till att be om ursäkt, ingen ork till att gå tillbaka. Ingen ork att ens bekymra mig för att jag kanske förlorat honom pågrund av detta.

Men jag hinner inte mer än lämna skolan innan jag hör hans jäktade steg bakom mig. Jag lyfter inte ens på blicken. Låter honom bara dra in mig i hans famn och tillåter tårarna att falla. Börjar att snyfta högt och gråter som ett litet barn, fult och äkta. Och han håller mig nära, säger inte ett knyst, visar bara att han finns. Visar att han lyssnar när jag vill prata, vad jag än vill prata om.

Och det är ovärderligt i en situation som denna.

. . .

Jag tror att många känner igen sig i att må så fruktansvärt dåligt utan att ens veta varför! Det är bara något som känns fel, något som skaver, något som tynger ner en.

Och att prata om det känns så löjligt, känns så onödigt. Känns som att man tycker synd om sig själv och belastar andra med onödiga problem.

Och vad ska man ens säga? Vem skulle förstå?

Jag kan säga såhär, det är nog fler än du tror som förstår. Som gärna lyssnar, som bara vill hjälpa men dem vet inte riktigt hur.

Att prata om det hjälper, du behöver inte ens prata om det jobbigaste. För det är inte lätt att öppna upp sig om något som man helst begraver djupt inombords och ignorerar så länge det bara går.

Men ett tips är att prata om små grejer. Vad är det som tynger ner dig i just detta ögonblick? Är det läxan tills imorgon som är problemet? Säg det då, försök lösa det. För oftast är det dessa små problem som bygger upp till det riktigt stora. Det är många små faktorer som tillslut blir alldeles för många. Lär dig att berätta om små, små, såkallade "obetydliga" saker så blir det lättare att berätta om de tyngre grejerna senare. För ingenting är för smått, ingenting är för obetydligt.

Som jag sagt tidigare, man kan inte jämföra problem. Man kan inte heller värdera problem. Vissa saker är jobbigare för vissa men lättare för andra. Försök att se det ur andras perspektiv istället för att nedvärdera.

Hör gärna av er till mig, jag hjälper gärna till och lyssnar till allt. Vad som än är problemet.
Min kik är RadNad. (Punkt med i namnet), där kan ni nå mig nästan hela tiden, och är jag upptagen just då så svarar jag alltid senare.

Snälla ta hand om er, stäng inte in er i er själva. Allt blir värre då. Det vet jag av erfarenhet! Öppna upp, våga prata, våga hjälpa!

Kramar och oändlig kärlek till er alla!!

N ❤️