#KärlekÖverInternet

Tankar

Jag kan inte låta bli att leka med tanken ibland. Låta min hjärna spinna vidare på den tråd jag egentligen inte borde utforska. När jag sitter i bilen med händerna stadigt på ratten så kan jag inte stoppa tanken från att passera förbi, tanken på att bara med en enkel rörelse låta bilen lämna det fasta väglaget och låta ödet bestämma resten. Är det min tur eller kommer ett mirakel att inträffa?

När jag väntar på att få gå över övergångsstället på vägen till skolan så väger jag lite på fötterna. Vad skulle hända om jag bara gick vid åsynen av nästa bil. Skulle smällen vara hög? Skulle föraren hinna reagera?

Trots att jag inte har en direkt dödsönskan så är det ändå tankar som ofta cirkulerar. För jag får känslan av att jag måste riskera så mycket som livet för att få någon uppmärksamhet. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det. Kanske skulle jag inte vara så osynlig den dag mitt namn är tidningens huvudrubrik.

Tänk hur långt man kan vara beredd att gå för lite uppskattning.

Att ge så otroligt mycket att jag snart är tom. Att jag inte är förmögen att ge mig själv ett uns av det jag ger andra. I början brydde jag mig inte om responsen. Jag ville bara göra allt för någon annan utan att få så mycket som ett tack tillbaka. Men med tiden blev det tomt. Jag saknade det där tacket som aldrig kom, saknade komplimanger tillbaka, saknade att någon ställde upp för mig som jag alltid gjort för dem. Saknade det jag gav i andra.

Jag gjorde allt jag kunde och lite till men det blev ändå inte bra nog i slutändan. Jag utmanade mig själv, sa saker som aldrig varit naturligt för mig att säga. Menade varenda ord jag sa men blev ändå anklagad för att ljuga, för att inte försöka tillräckligt. Så jag slutade försöka för ingenting uppmärksammas ändå. Jag slutade prata för det var ändå ingen som lyssnade.

Ville så mycket att jag tillslut inte ville någonting. Hade så många planer att jag tillslut inte ens visste vart dagen skulle ta mig.

Ångesten över att må dåligt byggs på utav ångesten att tappa kontakt. Tappa kontakt med omvärlden, tappa kontakt med alla de som betyder något. För mitt inre mörker sträcker sig längre än vad min kropp kan dölja. Det omsluter mig och alla i min omgivning och allt jag vill säga är att det inte är jag, men det är ju jag. Det är den jag blivit.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker ljuga för mig själv. Hur mycket jag försöker maskera. Bakom allting, i verkligheten, är jag ändå ensam. Det blir till en vana och tillslut går det på rutin. Att automatiskt låsa in sig på sitt rum så fort man kommer hem och bara komma ut vid middag, det blir en rutin. Ingenting jag ens reflekterar över att jag gör. Så det är klart att jag inte uppfattar det som ett problem, det är så min vardag ser ut. Jag vet ingenting annat. Kan ingenting annat.

Ensam är bäst, ensam är starkast.

Jag förstår inte vart allt gick fel. När jag tänker tillbaka så kan jag liksom inte minnas en specifik händelse eller ett uppenbart datum då allt bara började gå åt helvete. Det slog mig verkligen helt plötsligt hur mycket som gått snett, hur mycket som håller på att förändras. Hur mycket som redan har förändrats.

Och jag är så tafatt. Kan inte göra ett skit. Vet inte ens hur eller vad jag ska göra för att något ska bli bättre. Det ligger inte i mina händer längre. Och det skrämmer mig. För mina problem brukade alltid stanna på insidan. Nu är det de utomstående faktorerna som är värst.

Just inatt finner jag ingen lösning alls.

. . .
Det här är tankar jag skrivit ner till och från under de senaste månaderna. Kommer troligtvis avpublicera imorgon.

Men nu är allt så jävla mörkt