#KärlekÖverInternet

7. Osynlig

Jag är inte ensam, jag är inte den personen i klassen som ständigt sitter ensam, avskyr grupparbeten och aldrig vågar säga ett ord. Nej jag är inte ensam, enbart osynlig. Osynlig bland mina vänner, bland alla i min omgivning. Visst har jag vänner, men ingen utanför min kompisgrupp känner mig vid namn. Jag är "Olivers kompis" eller "Johans kompis" eller "någon annans kompis".

Jag är även den i gruppen som enbart får hälsningsfrasen medan alla andra välkomnas med en kram. Jag är den som ingen bryr sig om att fråga hur jag mår eller bryr sig om att fråga om jag följer med hem, de vet att jag kommer ändå.

Det är sällan någon som uppmärksammar det jag säger utan jag får ofta upprepa mig flera gånger om för att få en syl i vädret och det är sällan någon som lyssnar ordentligt på hela utläggningen.

Att det nyligen tillkommit en extra person i vår kompisgrupp gör inte saken bättre, han har redan en högre roll än vad jag har och jag har varit här i år.

Vi sitter som vanligt runt ett av borden i korridoren och samtalar om musik. Jag är intresserad av samtalet men nöjer mig med att lyssna på vad de andra har att säga, det blir bäst så. I tankarna cirkulerar flera fraser som jag gärna yttrat men jag behåller munnen stängd. Vid ett tillfälle öppnar jag munnen för att uttrycka mig men märker redan innan att ingen kommer att lyssna så jag lutar mig tillbaka och stänger munnen på nytt.

"Vad tänkte du säga Oscar?"

Frågar plötsligt en röst och jag tittar upp för att möta ett par gröna ögon tillhörande Felix, den nyaste i vår lilla grupp.

De andra i gruppen tystnar en aning och flackar förvånat med blicken mellan mig och Felix men när jag inte är snabb nog med att svara så fortsätter de glatt att prata och jag rodnar en aning.

"Ärligt Oscar, vad tänkte du säga?"

Frågar Felix ännu en gång och lutar sig fram över bordet för att möta min blick och uppmuntra mig till att prata. Jag ignorerar de andra som fortfarande är i full gång med sin diskussion.

"Jag tänkte bara säga att jag älskar att de har gått tillbaka till det mer rockiga hållet. Deras texter blir så mycket mer välbetänkta då"

Säger jag med blicken fäst i hans och syftar på bandet som vi för tillfället diskuterar. Ingen av de andra lyssnar men Felix behåller vår ögonkontakt och nickar intresserat.

"Jag håller med. Jag älskar när de lägger ner mer tanke på texten, det är liksom det viktigaste. Vilken är din favoritlåt?"

Hans fråga gör mig ställd. Han försöker faktiskt fortsätta konversationen och han ber om min åsikt.

När vi några minuter senare reser oss upp för att gå iväg till bamba (japp var tvungen) för att äta så försvinner de andra i ett nafs medan jag har problem med väskan och hamnar på efterkälken.

När jag äntligen lyckats knö ner mina böcker i väskan och lyfter blicken så upptäcker jag Felix som avslappnat står och väntar på mig vid väggen. Med ett leende på läpparna sluter jag upp bredvid honom och vi börjar att gå längs med korridoren.

"Så hur är det med dig Oscar?"

Frågar han lugnt och jag möter hans blick för att finns en glimt av intresse i hans gröna iris.

"Ehm jo det är bra tack, hur är det med dig?"

Frågar jag aningen generat och hans leende breddas samtidigt som han besvarar frågan.

"Du uppmärksammas inte så ofta va?"

Frågar han sedan rakt på sak och jag blir aningen förnärmad av den plötsliga frågan men rycker ändå svagt på axlarna som svar och suckar.

"Tja, bara så att du vet så har jag inte kunnat fokusera på någon annan än dig sen jag såg dig första gången. Alla de andra inser inte vad det är dem missar"

Yttrar han sedan lugnt och jag möter hans blick med skära kinder och uppfattar hans blinkning med ena ögat vilket får mig att rodna ännu mer. Han sträcker ut handen för att stryka mig löst över kinden innan han ler ytterligare en gång och gestikulerar åt mig att gå in före honom genom dörren vilket jag gör med ett genuint lyckligt leende på läpparna.

. . .

Jag tror att alla någon gång i sitt liv har upplevt att vara den där osynliga i kompisgänget. Den som får hänga på men som egentligen inte har en riktig roll. Under min uppväxt har iallafall jag alltid varit den personen.

Jag har alltid intalat mig själv att jag får skylla mig själv, jag är trots allt den tysta, lite tillbakadragna som hellre tittar på än faktiskt medverkar. Men nu när jag är äldre och mer säker i mig själv så förstår jag att det var inte mig det är fel på. Det var ju något som fick mig att bli tyst från början och vad var det? Jo det faktum att ingen egentligen lyssnade när jag hade något att säga, att ingen ställde frågor till mig. Att jag inte behandlandes riktigt som de andra i gruppen.

Var alltid noggranna med att uppmärksamma alla. Försöka att inkludera alla i samtalet, trots att någon kanske inte verkar vilja prata så kan jag nästan lova er att den mycket väl vill vara med i samtalet, men att den är rädd att ingen ska lyssna. Var den som lyssnar, även fast ingen annan verkar bry sig, var den som bryr sig.

Behandla inte någon annorlunda, visa samma respekt gentemot alla. Om du kan fråga din kompis hur den mår så kan du likagärna fråga den tysta tjejen i klassen, det kanske är allt hon vill höra.

Och för er som ständigt känner er osynliga, Hur mår ni? Berätta om er dag, har ni gjort något kul idag? Jag ser er, jag bryr mig om er, jag lyssnar på er, jag är stolt över er, jag tror på er!

Ta hand om er själva och varandra!!

Kramar, Nadine

(Btw sorry att det alltid blir Foscar men Foscar är otp så jaaa)