Tusen Ord i en mening.

En ovanlig morgon

Jag satt mig upp lamt upp i sängen efter farsan Lukas sista gnäll. Han lät som en jobbig hund som höll på att gnälla hela tiden. Med halvöppna ögon gick jag till mitt stökiga sminkbord. Bordet var bombarderat av otvättade smink borstar, kläder som behövt tvättas i veckor, bananskal och läxor som jag bara knycklat ihop och slängt. Jag tog fram mascaran och drog mina fransar upp och ned slarvigt. Även om jag inte blev sådär jätte nöjd med mitt värk var jag för trött för att ändra på det. Jag vandrade till garderoben och la vant handen på handtaget och öppnade garderoben. Var skulle jag ha på mig? En sommardag? Överst låg det en over-size svart tröja och ett par slitna jeans, som jag nästan hade varje dag. Jag orkade bara inte tjatet om mina former på min kropp. De idioterna på skolan tyckte tydligen att jag hade bastu-pattar, och ja så fortsatte det. Men vad skulle jag ha på mig. Med hjärnan släckt tog jag handen och rörde lite i högen med kläder och sedan tog en tröja. Vad jag fick fram var en ljusblå stickad tröja. Jag satt bara på mig ett par ljusgråa jeans till. Det fick duga. Sakta klampade jag ned för trappan och möttes av min pappas oroliga ansikte.
- vad händer? Sa jag och satt mig på en av köksstolarna. Lukas satt mitt emot mig.
- jag kollar bara igenom posten gumman. Sa Lukas och log.
- jaha. Sa jag nonchalant och tvingade mig fram till kylskåpet. Samtidigt som jag spanade efter något att äta i kylskåpet så började jag prata med Lukas.
- Du vet väll att du aldrig brukar kolla tidningen?
Lukas ansikte var inne i tidningen och rördes inte.
- hallå? Sa jag otåligt
- vad är det gumman? Sa Lukas och lyfte blicken från tidningen samtidigt som han la handen på sin nacke.
- farsan sluta kalla mig gumman! Sa jag och kände hur ilskan tog över mina ord. Jag la handen för munnen men ilskan fortsatte. Det kändes som om jag skulle explodera.
- DU VET ATT MAMMA BARA GJORDE DET! Fräste jag. Men så småningom om kände jag hur ordet " mamma" fick mig vek och svag. Lukas blick var förskräckt. Han såg inte så nöjd ut.
- okej. Jag ska inte kalla dig det längre. Och snälla lugna ned dig. Sa han lugnt till mig. Egentligen villa jag berätta om att jag inte gjorde det med meningen, jag visste inte vad som hände. Jag var bara så trött och orden bara flög ut ur min mun. Men jag tvekade. Han skulle inte fatta. Jag drog minna fingrar i mitt bruna hår och la luggen bakom örat. Sedan började på en ostmacka som blev frukosten. Jag la på osten på mackan men hörde ett högt ljud. Jag hoppade till och fick mitt hjärta att bulta. Min och Lukas blick gick mot ljudet från garaget.
- GRHHHHKABOMMMP
Plötligt forsade det in poliser med en pistol i handen. Jag stod där i chock men så fort de kom in så tog alla tag i Lukas armar. Det fick mig in i panik.
- VAD HÅLLER NI PÅ MED!! HALLÅ!?!? Skrek jag och försökte ta tag i deras starka armar. Men jag var för klen. De rev ned bordet. De drog iväg min pappa. Vad skulle jag göra?!
- PAPPPA NEEEEJJJ SLUTA,!!!!! Skrek jag och fick sådan panik så jag började slå poliserna lätt på armarna. Men själv fick jag ont. VAD HADE MIN FARSA GJORD DEM!!!!!
- Elma, förlåt Elma.... Sköt dig..förlåt gumman! Skrek Lukas innan han försvann. Vad hade han menat? Jag började springa mot poliserna som drog min pappa. Men en kom och tog mina händer och höll ett grepp om mig så jag inte kunde röra mig. Jag gjorde så mycket motstånd som möjligt. Jag ville ha min pappa tillbaka. Men jag kom ingen vart.
- PAPPPA!!! LÄMNA MIG INTE HÄR! HJÄLP! Skrek jag i tårarna. Och mina tårar gjorde små pölar på marken då jag såg hur min pappa och massor poliser åkte iväg i en polisbil från platsen. Vart skulle jag ta vägen? Sakta suddades allting och syrenerna från polisbilarna blev till ett pipande ljus. Jag slutade aldrig att kämpa emot.

Hungrig, ledsen, orolig och ful satt jag i den blåa stolen mitt i väntrummet. Mina ben kunde inte sluta röra sig. Vad hade hänt? Var är min pappa? Vad hade han gjort? Jag hade många frågor men ingen har svarat på dom. Det var knäpptyst i väntrummet. Det fanns ingen där förutom jag och tystnaden fick mig galen. Närsomhelst spårar jag ur. Mina tårar hade torkat som lim på min kind, men flera började löpa på min kind. Jag måste få svar...dörren öppnades med ett högt ljud. Jag ställde mig upp och ville få svar till 110%. Ut kom en kvinna i polisuniform. Hon såg väldigt bekymrad ut.
- Elma..? Sa kvinnan och log tvekat.
- Jag behöver svar. Sa jag
- det är såhär att din pappa.. Lukas Hermansson?  Sa kvinnan och svalde.
- ja. Sa jag tyst
- han har gjort en väldigt dålig sak för ett tag sedan, vi har försökt att hitta honom tidigare. Och nu har vi äntligen hittat honom.
- VAD HAR HAN GJORT? Sa jag och såg väldigt otålig ut.
kvinnan var inte glad och slutade att fortsätta försöka få detta att låta så bra som möjligt.
- han har mördat två människor. Nicole Jensen och ivy stenråck. Inte någon du känner. Så nu, får inte panik så är du snäll. Du kommer få all inform... Handlingar säga innan jag satt mig långsamt på det kalla golvet. Jag drog mig i håret hårt. Hade min pappa... Nej! Han är inte sådan! Jag började mot argumenters mot kvinnan, som nog inte var det smartaste men jag vill bara få min pappa tillbaka.
- Snälla.. Min pappa.. Han skulle inte kunna göra det.. Sa jag snyftandes, men jag hade inget hopp alls kvar. Hur skulle jag klara mig.
- jag är så ledsen, men vi har bokat in dig hos MS. Niklasson. Eller rättaresagt ett hem för ungdomar, utan ..tja föräldrar. Sa kvinnan väldigt tvekande. Hon vände sig sedan om och försvann ur rummet. Tårarna från min kind kändes som knivar, det kom fler och fler sår och mitt hjärta var nästan kapat kändes det som. Skulle Jag till ett jä**vla barnhem? Nej..nej nej nej.. Det här är inte ens sant. Jag kan inte få in det i mitt huvud. Men där satt jag.. Gråtandes och helt förstörd. Inte har livet bevisat att det är"härligt" för mig. Alla bara kollade på mig. Ingen brydde sig eller hade energin att hjälpa mig. Eftersom det var just jag. Elma...

Tack för du läst! Uppskattar verkligen!

Kommentera vad du tyckte :)
Gilla för mera:)
Rösta om du gillar den:)
(Inte ett måste!)
Tack ses i nästa I hope
Puss mvh/ Sally <3