Tusen Ord i en mening.

Nog

- ELMA VAKNA!! Ett skrik fick mina ögon att öppnas och mig att flyga upp ur sängen. Aj.. Mitt huvud värkte och jag började vingla. Prisis är det vad som händer om man går upp för snabbt innan hjärnan hunnit tänka. Suddigt såg jag hur Jenny studsade upp och ned på mitt rum allt för exalterad. Jag kisade mina ögon och höll handflatan på mitt huvud som fortfarande snurrade som en karusell.
- va?.... Svarade jag.
- Du har bara fem minuter på dig så jag fixade en outfit till dig! Sa Jenny med ett brett leende. Jag uppskattade verkligen det hon sa men just nu vill jag bara sova. Jag la mig i sängen igen och såg hur Jenny suckade.
- Upp och hoppa nu Elma! Annars tvingar jag dig. Sa hon utmanande. Men jag orkade verkligen inte gå upp. Mitt huvud värkte fortfarande. Plötsligt kände jag ett par kalla fingrar ta tag i min midja och kittla mig. Jag började skratta och rullade runt på sängen. Min mage domnade och jag fick nästan inte ut ett ända ord från min gapande mun.
- Haha nej! Sluta! Haha! Okej.. okej jag kommer! Skrattade jag samtidigt som mina ostämda ord kom från munnen. Jag kände sedan hur Jenny backade bak och satt händerna i kors.
Tvingat satt jag mina bara och bleka fötter på det iskalla golvet. Sedan med en böjd rygg så reste jag min överkropp och såg hur Jenny höll upp en svart kiol med ett blått linne till och även en tajt kavaj. Såklart blev jag glad över att jag slapp stå i en timma och välja kläder men jag kände att tajta kläder är inte riktigt min grej. Jag sneglade och såg att Jenny såg min nedstämda min. Hon höjde ena ögonbrynet.
- Snälla Elma! Snälla snälla snälla! Sa hon och jag märkte hur mycket hon ville att jag skulle ha på mig det där. Tillslut så sa jag ett tveksamt visst och drog på mig allt. Framför spegeln såg jag både mig och mina rätt så snygga kläder och Jenny som studsade belåtet bakom min nacke.
- SMINK! Nästan skrek Elma sedan och släpade mig till mitt lilla skrivbord. Hon tog fram en stor borste och innan jag hann reagera så kletade hon på en foundation på min hud.
- är detta meningen att vara ett extra lager hud eller...? Sa jag lite  sa jag improviserat och skrattade lite åt mitt ur löjliga skämt. Jenny skrattade till men svarade inte utan hon satte på maskarna och sedan var jag klar.
- Se så fin du blev Elma! Borsta bara håret så ses vi där nere! Sa Jenny med en glad och imponerad röst och sedan begick sig mot trappan. Det som just hänt gick snabbspolat i mitt huvud. Jag skulle aldrig ha gått upp från sängen om hon aldrig tidspressat mig. Jag gick till mitt skrivbord och tog handtaget av borsten och borstade mitt hår. Sved gjorde det men jag orkar inte vara rädd om mitt hår. Jag la borsten sedan på bordet och gick ut från min dörr. Jag såg hur Mona gick ut med sitt blonda långa hår och la alla tusentals hårstrån på rätt plats. Jag var så tyst jag kunde men Mona värkande vara helt ointresserad om jag var där. Hon gick bara ned för trappan. Jag följde efter och såg hur Jenny log och hade både jacka skor och väska på sig.
- Kolla på dig! Ropade Jenny. Jag skrattade och sedan började vi gå mot skolan, men min magkänsla sa att Mona inte betedde sig som hon ska, det kändes bara inte bra...

Jag smulade sönder mitt sudd utan något annat att göra och kollade hur alla ungdomarna sprang in i klassrummet nästan sena och babblade om allt möjligt i munnen på varandra. Stolen jag satt på var hård och min rygg värkte. Mona satt nu framför mig och pratade med sin kompis som satt ett snäpp åt höger om henne.
- Asså Gud så fint hår du har! Sa Monas kompis och fnittrade
- Ja vet! Det var fan det bästa jag gjort! Sa Mona och klappade sitt eget hår.
- Ja Prisis! Det är ju också perfekt till Jacks fest imorgon kväll eller hur? Sa kompisen och tvivlade nu på sitt eget ännu blondare och platta hår. Jag tyckte det var super fint och blev lite arg på att Mona var sådan bitch.
- Hahaha ja jag kommer typ va den snyggaste där, och ja..du såklart också. Sa Mona och glömde sig lite att hon pratade med hennes kompis som var en av de snyggaste på hela skolan.
- Hahaha ja såklart! Så har det alltid varit! Sa kompisen och skrattade. Plötsligt såg jag hur hennes huvud kollade runt i klassrummet och jag kollade fort ned på mitt sudd så hon inte såg att jag lyssnade på dom.
- URSÄKTA MIG MEN VEM ÄR LÄRARE HÄR? Ropade den aggressiva läraren som nu va en äldre man. Han harklade sig och satt hans keps till rätta på sin nakna skalle. Nu satt alla på sina platser och var nog en smula rädd för läraren som skrek när han pratade.
- SÅ NADINA VAD BLIR SVARET? Sa mannen och  pekade på massor siffror som han ställt upp. Han hade precis gått egendom hur man räknade ut det så det var ganska lätt. När tystnaden härjade och Nadina förhalade tiden så räknade mitt huvud ut det. Jag räckte upp handen även fast Nadina inte äns pratat med mig tidigare så räddade jag henne lite där. Jag hörde hur hon pustade ut i stolen bakom mig. Läraren nickade mot mig.
- Svaret blir 837. Sa jag högt men tveksamt.
- Ja minsann! Men det var en lätt ekvation. Sa han och skrev upp på tavlan. Jag kände hur mitt självförtroende steg inom mig. Men sedan när läraren skrev på tavlan kände jag två lätta dunsar på min rygg och jag vände mig om och Nadinas ansikte viskade till mig.
- tror du att det där kommer ändra någonting? Eller vad jag tycker om dig? Hah! Bra försök men gumman du kommer aldrig bli omtyckt om vårt gäng! Viskade hon tyst och ilskan inom mig kokade men jag kände hur ledsen jag kände mig, vad har jag gjort för att förtjäna detta helvete? hon flinade och jag ville just nu bara hoppa på henne men kunde såklart inte.
- Vad menar du? Vad har jag gj.. Han jag viska innan jag hörde hur läraren vrålade argt
- FRÖKEN? STÖR JAG I DITT VISKADNE ELLER!?
- ja hon håller på och retar mig! Hon sa att jag suger på matte eftersom jag inte kunde svaret! I bakgrunden hörde jag hur alla sippade efter andan.
- visst sa du det!? Sa Nadina och skrattade nog inom sig men fejkade sin ledsna min. Jag nickade nej och kände hur mina tårar föll och ned för min kind. Och hur läraren gapade.
- Gud förlåt mig.. Äm.. Kom här.. KLASSEN NI SKA LÄSA I ERAN BOK JAG KOMMER TILLBAKA! Ropade han ut och förde ut mig mot min vilja. Efter att vi gått ut från klassrummet så hörde man hur alla började skrika.
- du.. Är du okej? Sa han
Jag nickade ja.
- äm... Jag ska hämta lite papper jag är strax tillbaka. Sa han och försvann i korridoren.
Vad händer med mig? Jag är inte såhär? Jag är inte mobbad. Jag är inte den personen. jag torkade bort tårarna och bestämde mig i den sekunden att ingen av dem ska kunna ta ned mig. Jag ska bara skita i dom. De är bara ett dumt gäng och bara dumma i huvudet. Och den där Mason, han kan bara dra in i väggen! Han har ställt till allt för mig, Jag hatar honom, och för det mesta Mona! Den idioten! Åh! ilskan steg och steg inom mig. Men plötsligt hörde jag inne i klassrummet hur Nadina och Mona skrattade
- Du är fan bäst! Sa Mona och skrattade
- Ja jag vet! Du är inte så dum heller! Sa Nadine och skrattade också
- Du, jag måste berätta en sak för dig sen, hoppas du vill vara med! Du värkar ju vara grym på det! Det skulle vara så mycket lättare! Sa Mona och mer hörde jag inte innan läraren kom med papper men saktade ned då han såg att jag redan slutat gråta. Så han kastade det i soptunnan och följde mig in i klassrummet igen och alla i klassen tystnade.
Jag kollade över klassrummet och såg de där blåa ögonen igen. Mason. Jag var så arg på han så snabbt bytade jag blicken. Men jag hann se hur han höjde på ögonbrynen. Och försökte se så oskyldig ut som möjligt.