7 dagar

Kapitel 1- Vinna eller försvinna?

Torsdag

Vindpustar träffar mig på kinden och mitt hår blåser åt sidan. Det är redan juni men blåsten verkar inte vilja ge sig. Är det verkligen såhär det ska vara på sommaren?

Det är lite märkligt faktiskt, hur ingen har märkt att jag försvunnit helt. Mina lakejer har inte ens messat mig om var jag är, vilket de brukar göra inom cirka fem sekunder. Borta är jag, helt jäkla borta. Mina fötter dinglar utanför kanten av taket, och jag andas in djupt. Jag är högt upp, minst femton meter. Femton meter ifrån mig till marken. Tanken av att hoppa lockar mig otroligt mycket, men samtidigt håller jag tillbaka.  Är idag verkligen en bra dag att dö på? Is today the day?

Men varför känner jag ens det där suget av att hoppa? Det är inte så att jag har ett dålig liv, inte alls, faktiskt. Jag har kompisar och mina betyg är hyfsade. Jag har en fullt normal familj och vi är inte fattiga. Ingen slår mig och mina föräldrar ger mig precis lagom mycket frihet om jag sköter mig, vilket jag gör. Jag går på fester och blir aldrig dryngrak, jag ligger heller inte runt. Ja, allt var som det ska, kan man säga. Men ändå är mitt liv tråkigt. Jag har inget att göra, hälften av min tid är jag rastlös. För att ens liv ska vara minsta lilla roligt måste man tydligen göra allt som är motsatsen för vad jag gör. Det är en vecka kvar till studenten, och jag har inte gjort något spännande alls, jag känner mig helt enkelt långt ifrån levande.

Jag tittar ner i min mobil och ser att jag inte har någon täckning och tar slutsatsen att det nog är därför jag inte får några samtal eller mess.

Luften är tung och fuktig här uppe, himlen är grå. Om man ska dö någon gång är väl denna dag perfekt. Kanske är idag min dag, den dag som kommer vara ingraverad på min alldeles egna gravsten? Klockan ringer in men jag sitter kvar på den kalla plåten. Jag tittar ner och ser hur alla grupperingar på skolgården börjar dra sig inåt och ler för mig själv. Jo, idag är nog min dag. Today is the day. Men gör det ont? Det borde ju inte göra det, man faller och sen träffar man marken och så splash (serietidnings teckning tack)! Jag är stendöd.

"Damer och herrar" mumlar jag för mig själv. "Idag ska ni vara riktigt välkomna till min död"

Jag ställer mig upp och vinglar till. Det är otroligt långt ner och min höjdskräck tänker inte ignorera det. Det kanske inte är en sådan bra idé i alla fall, att ta livet av sig från en hög höjd om man nu är höjdrädd.

"Jag vill tacka alla som har varit där för mig igenom vått och torrt, speciellt mina föräldrar och lilla Nea. Alla andra? mäh, jag antar att vi syns i helvetet" fortsätter jag och försöker få tillbaka min balans.

Nere på marken har en grupp stannat, och en av dem lyfter på sin arm och pekar rakt på mig. Vet dem att det är jag?

"Shit" muttrar jag och skjuter upp axelremmen från min väska på axeln.

"Maja?" hör jag personen där nere skrika, sedan säger personen något till dem andra i gruppen som jag inte kan höra. Jag ska precis ta mig ifrån taget som jag halkar och min fot hänger fritt utanför taket. Jag tar mig upp snabbt och krockar rakt in i någon och personen håller fast mig i en kram. Kläderna luktar mjukmedel och killparfym vilket genast får mig att utesluta en tjej.

"Släpp mig!" jag puttar mig bort från honom och tappar min balans ännu en gång.  När jag ramlar baklänges så kan jag inte andas längre, nu är det över. Allt går i slow-motion och desperat flaxar ja med armarna för att få tag på personen. Vad som helst, en arm, en tröja. Vad. Som. Helst. Min skräckslagna blick möter killens, och han ser minst lika rädd ut. Han kastar sig mot mig i ett försök att få tag på mig innan mitt fotfäste skulle släppa taket helt. Jag ser hans pupiller bli större och tillslut får han tag i min hoodie och drar mig kvickt intill sig igen.