7 dagar

Kapitel 9 - Dag sex

Onsdag morgon till torsdag morgon

"Maja?" viskar en röst i mitt öra, precis som morgonen innan. Jag gnyr till som svar, visar att jag är vaken. Min kropp känns stel och tung och jag vill verkligen inte vakna just nu, inte än. 

"Jag är vaken" mumlar jag fram och sträcker ut mina ben som legat böjda hela natten på grund av den alldeles för korta soffan - eller så var jag alldeles för lång. En kittlande känsla känns under mina fotsulor och jag rycker snabbt åt mig mina fötter och möter Leons busiga blick och ett leende som det inte gick att stämma in på. 

"Ey" säger jag sömndrucket och inser att det är alldeles mörkt utanför lägenheten när jag tittar ut. 

"Har vi sovit hela dagen?" frågar jag häpet och tittar mot Aaron som står och fixar till sitt hår med trötta ögon. 

Min blick är som förtrollad i hans rörelser, hur han koncentrerat försöker få sin lugg att ligga rätt, som den alltid gör. Mina tankar virvlar omkring i mitt huvud, om igår, om hans utseende, om hur jäkla perfekt han också är, som han sagt till mig igår. 
Jag är så inne i honom att jag knappt hör när han rör på sina läppar och svarar mig. 

"Nej, det har vi inte" 

Jag väcks ur min trans och rynkar på pannan. Så vadå? Varför är det så mörkt då? 

Som om han vet exakt vad jag tänkt på ler han lite finurligt, innan han kommer fram till mig och lyfter upp mina kläder ifrån golvet innan han slänger dem på mig. 

"Det är en överraskning" 

Med en nick slänger jag av mig filten som legat över mig och börjar dra på mig mina jeans. De andra springer runt i lägenheten och packar ihop, och en liten röst inom mig frågar om vi faktiskt ska åka hem? Jag som velat hem så länge, får faktiskt upp lite hopp, men samtidigt skriker det i mig att jag verkligen inte vill! Vad ska jag göra hemma egentligen? Mina föräldrar kommer ge mig spö för att jag varit borta så länge utan tillåtelse och sen kommer jag aldrig få leva mitt liv igen. Vi kommer återgå till att leva världens tråkigaste liv och jag kommer för evigt vara arbetslös, eftersom att jag fått en utegångsförbud som kommer vara för evigt. Och vad händer sen? Jag kommer inte ha kul alls i mitt liv igen, inte som jag har här. Och jag kommer aldrig träffa Aaron igen, antagligen eftersom att vi slutar på fredag. Ångesten växer inom mig och i ren förvirring ser jag på dem medan de springer runt och städar, lägger saker där de ska ligga och försöker göra så att lägenheten ser helt fläckfri ut. När vi sedan samlas i hallen och jag sätter på mig mina skor kan jag se de andras spända blickar och då känns det solklart - vi ska åka hem nu. 

Vi går ner för trapporna och Leon lämnar nyckeln i brevinkastet igen. När vi kommer ut i den svala sommarluften sätter vi oss i bilen och klumpen i magen växer ännu mer. Jag sväljer samtidigt som jag knäpper säkerhetsbältet omkring min kropp. Jag känner mig liten och instängd, som om jag inte har ett val alls här i världen. 

"Alla klara?" frågar Aaron och vänder sig om i sätet för att titta på oss alla. Jag håller min blick ner i knät till sista sekund sedan möter jag hans ögon. 

"För vadå?" mumlar jag och han ger mig ett litet leende igen utan att svara mig. 

Han startar motorn och sen är vi iväg. Under hela resan stirrar jag förbi Tess ut genom fönstret och försöker urskilja naturen utanför genom mörkret.