7 dagar

Kapitel 8 - Dag fem

Tisdag

Jag vaknar nästa morgon utan att öppna ögonen. Mitt huvud dunkar sen gårdagen och jag känner mig illamående. Kroppen värker och jag tordes inte röra en muskel ens en liten minsta millimeter. Jag kvider till när någon buffar till mig i armen. 

"Maja..." säger någon tätt intill mitt öra. Tonerna ekar i mitt huvud och jag vill bara skrika, för helvete vad ont det gör. 

"Nää..." muttrar jag fram innan jag lägger mig på mage med huvudet rakt ner i soffan. Bara att göra det gjorde ont och då kan jag tänka mig hur det skulle vara att öppna ögonen och se det blixtrande ljuset som sedan kommer göra min hjärna till en sörja. 

"Vi ska käka ute, du måste komma" viskar nu rösten, men det blir inte bättre eftersom att det raspiga lätet gnager på trumhinnorna. 

"Kom" viskar personen igen och drar sitt ena finger längs min hårbotten för att sedan skjuta bort lite hår från mitt ansikte. Ärligt talat är det det enda som inte gjort ont hittills, och jag kan verkligen inte be personen att sluta. Tillslut öppnar jag ena ögat försiktigt, men av ren reflex åker det igen, igen. Som jag trodde så blixtrade det ljusa skenet rakt in på hornhinnan och det kändes som att jag skulle bli blind. 

"Hon är helt förstörd" säger en ny röst, "har nån alvedon elle' nått?" 

"Kanske" säger någon annan, en mycket ljusare röst och jag vet redan då att det är Tess. Vad det känns som klampar stegen bort och för varje fot ner i golvet rycker jag till. I verkligheten klampar dem säkert inte, men mina öron verkar ta upp allt ljud som försiggår i lägenheten. 

"Här" säger Tess igen och en manlig röst säger tack. 

"Maja, här" säger han och jag öppnar ännu en gång ögonen. Jag blinkar flera gånger för att vänja mig vid ljuset, men det enda som händer är att jag känner ett plötsligt illamående krypa längs ryggraden på mig. Jag sätter mig sakta upp och klumpen som känns sitta längst upp i halsen blir större. 

"Fan" säger jag och fort är jag uppe på fötter trots hur ont det gör i huvudet och rusar bort mot badrummet för att sedan slänga mig mot toaletten och spy. Genast blir mitt huvud enklare att leva med och klumpen i halsen är som borta. 

"Hur är det?" Aaron hukar sig ner mot mig och jag tittar upp på honom. Vad fan tror han egentligen? Gårdagen hade varit hård, jag hade hängt med i de andras supande och blivit lika lullig som dem. Jag är ganska lättpåverkad när det gäller alkohol, det har jag alltid varit. Därför brukar jag inte dricka så mycket, men denna gången verkar det som att jag bortsett från det helt och supit inåtbara helvetet. 

"Vad tror du?" fräser jag mot honom och han drar lite i mungipan. Trots hans konstiga uppförande igår verkar han ju faktiskt bry sig, men samtidigt vet jag inte om jag vill lita på honom. Han är så av och på hela tiden, jag vet inte vad han vill. 

"Ta det här" säger han och räcker mig två alvedoner och ett glas vatten. Jag kastar in tabletterna i min mun och halsar sen vattnet innan jag ger tillbaka glaset. 

"Jag stannar här, ni kan åka och äta" säger jag och spolar toaletten innan jag ställer mig upp. Bakfyllan härjar fortfarande i huvudet och jag är yr, men jag går ändå och sätter mig i soffan. 

Aaron som gått efter mig tittar på mig och sen ner på glaset, "säkert?" 

"Säkert" säger jag och ler smått, innan jag lägger mig ner under filten igen.