The hotel girl~tfc

Kapitel 11

---------- Ewelyns perspektiv ---------
Elsa var hemma hos mig i flera dagar, hon visste hur jag mådde och att det inte var någon idé att tjata på mig att gå ut. Vi har haft filmmaraton i några dagar och bara slappat. Det enda jag har gjort utanför min ytterdörr är att springa. Jag har sprungit flera mil om dagen, bara komma bort från vardagen känns så mycket bättre. Jag springer tills mina ben inte rör sig mer, då ringer jag Elsa och ber henne hämta mig på sin moppe.

Ogge ringer hela tiden, han smsar tusen förlåt om dagen. Men jag är inte beredd att höra än, jag är inte beredd att ta emot hans ord. Han kommer bara såra mig ännu djupare än vad han redan gjort. Han kommer kasta sina ord mot mig som kommer åka rakt in i hjärtat på mig och jag kommer inte kunna leka stark. För jag är inte stark, jag är lika svag som ett ruttet löv. Det är bara att trampa på mig så går jag sönder i tusen delar och går inte att laga.
Men även om skon som trampar sönder mig tillhör Ogge så kommer jag alltid älska honom.

Jag slängde på mig mina träningskläder från Gina. Ett par korta svarta shorts med rosa detaljer och en sport-bh i samma rosa färg fast med svarta detaljer. Jag slängde upp mitt hår i en hög hästsvans och tog sedan ett band som jag kunde sätta mobilen i. Jag drog runt bandet runt armen och gick in på en spring-app på mobilen.
"Hänger du med och springer?!" Ropade jag ner till Elsa som satt i köket. Hon svarade med ett enkelt nej. Hon gillar inte att jag springer, hon tycker att det är dåligt för min hälsa att springa så långt så ofta. Och visst jag vet att det inte är bra, men om jag ska vara ärlig så kan jag inte bry mig mindre. Jag mår redan så dåligt, och jag är tveksam att jag kommer känna den smärta som jag eventuellt skulle kunna få från springandet.
Jag tog på mig ett par rosa nikeskor och ropade ett hejdå till Elsa innan jag försvann ut genom dörren.
Jag sprang mot stranden och in på en stig. Stigen går bredvid stranden i flera kilometer och jag har alltid sprungit där när jag behövt rensa mina tankar.

Det är proppfullt på stranden och jag kan skymta Felix ansikte längre bort.
Jag springer snabbare och kollar till höger för att minska risken att de ska se mig. Men innerst inne vill jag att allt ska lösa sig, jag vill ha tillbaka min andra halva och mina kompisar som är som bröder för mig. Jag vill ha tillbaka dem, men inte just nu.

Några meter innan dem så hörde jag någon säga mitt namn bakom mig.
Jag stelnade till och var nervös över vems ögon som jag skulle möta. Jag kollade dit och såg mamma. Jag kramade henne lättat och sprang sedan vidare. Jag kollade till vänster mot stranden och precis där satt killarna. Jag kollade till höger direkt för att de inte skulle upptäcka mig, men det var försent.
"Ewelyn" sa Ogge, jag kollade dit och mötte hans ögon men jag vände bort min blick igen. Jag ökade takten och tårarna började att rinna ner för mina kinder.
Jag sprang och sprang tills jag inte kunde se killarna längre. Jag sprang hela den kvällen. Jag var ute i flera timmar för jag ville få bort de tårar som ständigt rann ner för mina kinder.
När mina ben var som spagetti och jag bara föll ihop när jag tog ett steg så ringde jag Elsa. Som den kompis hon är så kom hon tio minuter senare och hämtade upp mig. Hon kollade ledsamt på mig, jag såg värre ut än vanligt. Normals så brukar jag kunna gå, men idag så gick det knappt.
"Ewelyn, detta är inte bra för dig" Sa hon försiktigt och kollade på mig. Jag skakade på huvudet och tårarna rann ner för mina kinder.
Hon kramade och höll om mig tills jag lugnade mig. Hon visste att någonting hade hänt, jag behöver inte berätta det.
"Är du redo för att prata om det?" Frågade hon mig påväg hem till hotellet. Jag nickade försiktigt.
"Jag såg killarna och de såg mig" hulkade jag fram mellan gråten. Hon kollade på mig och nickade förstående.
"Ska jag be honom att bara skicka en förklaring, så slipper du prata med honom?"
Jag skakade fort på huvudet, jag vill höra det från honom. Jag vill se honom i ögonen när han berättar det, jag vill se om det han säger är sant...

----------------------------------------------
Haha, kul att inte bara en person läser nu!😏💗