The hotel girl~tfc

Kapitel 23

FÖRRA KAPITLET:
När jag lite senare kommit fram till Ogges dörr så stod hans doktor där.
"Jag har både bra och dåliga nyheter"
Har han dött? Var allt som snurrade i huvudet och tårarna brände bakom ögonlocken på mig. "Han har vaknat"
Han tog ett djupt andetag "men han har tappat stor del av minnet".

Ewelyns perspektiv:
Jag ringde killarna och Elsa och vi kom överens om att jag kunde gå in till honom innan dem kom. Doktorn följde mig sedan till Ogges dörr och han öppnade försiktigt. Ovetande om detta skulle sluta i katastrof eller inte. Den öppnades med ett gnissel och jag som hatar sådana ljud rös direkt. Ogges ögon lyftes upp av ljudet och våra blickar möttes. Hans mungipor åkte uppåt och jag rusade fram till honom.
"Du lever" viskade jag i hans nacke när vi mötts i en kram.
"Förlåt Ewelyn, mitt ex kom fram och kysste mig! Jag pötte direkt bort henne" sa han stressat.
"Ogge älskling, ta det lugnt, jag tror dig" sa jag tyst. Just nu orkade jag inte bry mig för fem öre om en dum idiot utan ville bara ägna tid åt Ogge och vara glad över att han faktiskt lever.

"Ogge..." Sa jag försiktigt och han kollade upp på mig och nickade som i ett tecken på att jag kunde fortsätta prata.
"Doktorn sade att du hade tappat en del av minnet, minns du all med mig?"
"Jag tror det" "vi ska ha barn, sant eller falskt?" Frågade han försiktigt (hungergames inspoooo) "sant" svarade jag direkt och lös upp i ett leende över att han kom ihåg barnet.

Då knackade det på dörren och doktorn kikade fram.
"Kan jag släppa in dem andra?" Frågade han.
"Be dem vänta en minut" svarade jag honom och min uppmärksamhet vändes sedan mot Ogge.
"Kommer du ihåg Oscar, Omar, Felix och Elsa?" Frågade jag. Han spärrade upp ögonen och skakade försiktigt på huvudet...

----------------------------------------------
🚫LÄS🚫
Halloj, förlåt för sjukt dålig uppdatering men jag har inte haft någon inspiration alls:( ha även varit sjuk och mått allmänt dåligt. Jag mår så dåligt av att gå i skolan så jag blir väldigt trött och hängig:( det är inte själva skolan det är fel på utan all press. Alla lärare och elever sättet sån press på mig och min kompis att vi två ska prestera och om man får dem förväntningarna från alla andra så vill man lätt leva upp till dem. Då får jag sån panik bara det är ett litet test eller prov och även när man ska få tillbaka dem. Så jag blir så stressad och mår inte bra av det:( och om jag "misslyckas" på ett test så när jag dåligt utav det och tänker på det i minst en månad, är det någon som har det likadant eller vet hur jag kan komma ifrån detta?
NÄSTA KAPITEL KOMMER VID 5 LIKES OCH 3 KOMMENTARER!❤️