The hotel girl~tfc

Kapitel 21

Jag kunde inte få in det som finns framför mig och efter några sekunder så insåg jag att jag måste göra någonting. Jag visade Elsa smset och redan efter att ha läst översta raden så stängde hon av spisen och vi rusade sedan ut utan skor eller jackor mot Ogges hus. Det kanske inte var det smartaste vi gjort eftersom att det var snö ute men vad hade vi för val?
Antingen ta god tid på oss, och satsa på att inte bli sjuka och låta Ogge dö. Eller att bara försöka att hålla honom vid liv. Ett ganska enkelt val enligt mig.

Vi sprang länge och fort, det kändes som att hans hus låg flera mil bort men egentligen var det typ 2 kilometer.
Elsa, vars flås inte var så bra låg några meter bakom mig men ingenting kunde stoppa mig från att springa. Om han dör ÄR DET MITT FEL! Hade jag inte varit arg på honom så skulle vi inte riskera att hans själ lämnade jorden för gott.

Tårarna rann ner för kinderna på mig och jag såg säkert ut som en lerig ko, men vad gör det? Jag har redan mannen i mitt liv och jag behöver ingen annan.

Jag sprang och sprang, höger ben, vänster, höger, vänster. Men sen föll jag rakt fram. Jag skrapade i båda knäna på mina redan sen innan håliga jeans. Jag kollade ner på benen och såg hur det droppade ganska mycket blod från knäna men det stoppade inte mig. Jag reste mig snabbt upp och fortsatte att springa. Längre fram så såg jag Ogges hus och jag började att springa snabbare.

När jag kom närmare så såg jag hur Ogge stod på balkongen och hoppade ner. Jag slutade andas. Min älskling hoppade just ner från ett hus, OCH DET VAR MITT FEL. Jag sprang snabbare mot honom och när jag väl korsat hans uppfart och nått fram till honom så låg han helt stilla. Jag slet upp mobilen och ringde 112. Dem sa att dem skulle komma om 5 minuter och jag bara satte mig ner på marken och grät. Jag grät floder med vatten och lade försiktigt Ogges huvud i mitt knä.
Då kom Elsa flåsandes fram till mig och satte sig bredvid.
"Hur mår han?" Frågade hon försiktigt. Jag kollade upp på henne och brast sedan ut i ännu fler och tätare tårar.
"Jag såg honom hoppa Elsa!" Ropade jag mellan tårarna "jag såg honom hoppa" sade jag ännu en gång. Hon kollade medlidande på mig och sedan ner på Ogge. Han såg ut att sova, bara lite smutsfläckar här och där. Elsa lutade sig fram och lade handen på hans hjärta.
"Slår det?" Frågade jag och hon nickade. Mina tårar rann ner för ansiktet och sedan ner på Ogge. Hon svarade med en enkel nick och jag kollade ner på honom.
"Lämna mig inte Ogge, inte nu. Tänk på barnet tänk på vår familj, och bandet. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag kan inte leva utan dig" viskade jag fram så gott jag kunde mellan snyftningarna.

Några minuter senare så kom en stor lysande gul ambulans in på uppfarten och dem rusade ut.
"Vad har hänt med honom?" Frågade dem snabbt.
"Han... Haaaan ho" sen hann jag inte längre. Elsa insåg att det skulle ta alldeles för lång tid för mig att berätta.
"Han hoppade från sin balkong" sa hon och gjorde en hest upp mot huset. Under den tiden hade dem snabbt fått upp honom på en bår och var redan påväg mot bilen.
"Vem vill följa med?" Elsa kollade på mig och jag nickade och visade med handen att jag skulle. Dem visade mig ett säte som jag kunde sitta i bredvid båren han låg på. Elsa ropade precis innan dörrarna stängdes att hon skulle åka med killarna till sjukhuset. Jag nickade bara, även om jag visste att hon inte såg. Men jag kunde inte längre få ut något ljud ur min mun.
"Är det din bror?" Frågade en sköterska som stod vid Ogge och precis kopplat in någon hjärtesak till honom så att man såg hans slag på en maskin.
"Dd" längre hann jag inte utan bröt ut i storgråt. Tårarna forsade ner i knät på mig och jag satt och skakade.
"Men lilla gumman" sköterskan gick mot mig och omfamnade mig i en kram.
"Var det din pojkvän?" Frågade hon när jag lugnat ner mig lite. Jag nickade försiktigt eftersom jag visste att det inte var någon idé att försöka säga det med ord. Hon stod länge och kramade mig och släppte när bilen stannade.
Två läkare sprang fram och öppnade dörrarna till bilen. Dem lyfte upp båren som han låg på. Nu fanns det vara sköterskan kvar och hon visade mig till ett rum i sjukhuset som jag kunde sitta i. Hon gick sedan iväg och sade att hon skulle fixa lite saker.

5 minuter senare var hon tillbaka med dricka, choklad och massa frukt. Hon ställde det på bordet framför mig och satte sig sedan bredvid mig i den stora ganska fluffiga soffan jag just nu satt i.
"Jag brukar inte höra såhär, men du känns annorlunda" sa hon och kollade med en lite gladare blick.
"Tack" Viskade jag fram. Om det var ett tack för alla saker och att hon tagit hand om mig, eller om det var ett tack för att jag var annorlunda vet jag inte. Annorlunda kanske inte var bra, vad vet jag. Hon kollade sedan ner på mina knän.
"MEN VAD HAR HÄNT?" Utropade hon men när hon insåg att jag inte skulle kunna svara så drog hon bara iväg mig mot närmaste toalett. Hon rengjorde dem vilket var ganska välbehövligt och satte sedan på två stora slags plåster på knäna.

Minuten senare ringde min mobil och det stod "Oscar" över hela skärmen. Jag klickade på den gröna luren och Oscars oroliga röst hördes i telefonen.
"Vart är du?" Hans röst lät orolig och jag kunde se framför mig hur de andra stod tysta som möss runt honom och försökte höra svaret.
"Påååååååå, sjuuukhuusett" sa jag så gott jag kunde mellan mina snyggingar.
"Gumman, i vilket rum?" Frågade hans mjuka röst och jag kom på mig själv att faktiskt inte veta och jag visste inte heller om jag skulle kunna prata. Jag gav telefonen till sköterskan som jag tidigare fått reda på hette Marie.
"Marie, sköterskan på sjukhuset"
"Hon är vårt personalrum men om ni vill så kan ni komma till andra väntrummet på andra våningen så kommer vi dit"
Hon lade senare på mobilen och gav den till mig.
"Kom" sade hon och sträckte fram sin hand i en gest att jag skulle ta den. Med tårar forsandes nedför kinderna så tvekade jag inte en sekund att ta tag i den.

Vi satt just nu i ett väntrum. Tårarna forsade ner för mina kinder och alla gjorde allt för att trösta mig. Men lyckades dem? Nej. Sekunden senare så stormade en kvinna in i väntrummet och killarna sprang fram och kramade henne. Jag kollade frågande på Elsa och hon ryckte på axlarna åt mig. Kvinnan vände sig om mot oss och jag försökte le mot henne. Hon gick sedan fram till mig och höll fram handen
"Ogges mamma" jag skakade handen och svarade så gott jag kunde.
"Ewelyn, hans flickvän" hon omfamnade mig i en kram.
"Han har berättat så mycket bra om dig. Dig är den ä sa han har pratat om" sa hon och försökte sig på ett leende.
Jag nickade bara , det var meningen att vi skulle träffa hans familj om två dagar men det blev visst lite tidigare.
"Så kul att bli farmor" sa hon efter att ha avslutat kramen och kollade sedan menande på mig. Hon kollade sedan ner på min mage som nu är ganska stor.
"Mmm" sa jag så gott jag kunde med en hel flod på kinderna.
"Jag såg honom hoppa" sa jag tyst och kollade upp på henne. Våra blickar möttes och jag kände medkänsla i hennes blick.
"Gumman" sa hon och vi möttes i ännu en kram. Hans mamma var precis som han själv, omtänksam som en liten groda (asså what?).
"Jag är ledsen om jag stör, men en av er kan börja att gå in till honom" sade en sköterska som såg ut att vara i trettioårsåldern. Vi kollade frågandes på varandra och de kom fram till att jag kunde börja att gå in om jag ville. Jag nickade och sköterskan visade mig till hans rum. Hon öppnade sedan dörren och lät mig gå in medan hon stod kvar utanför. Det som mötte mig fick mitt hjärta att stanna. Min älskade Ogge låg i en säng med tusen av sladdar kopplade till sig och en maskin stod bredvid för att visa hans hjärtslag. Jag sprang fram till honom och tog tag i hand hand.
"Älskade Ogge, dö inte. Jag klarar mig inte utan dig. Jag träffade din mamma innan, hon var lika underbar som du" jag tog en paus för att andas "Ogge, du är hela mitt liv" där brast det för mig. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.

Jag satt länge och bara kollade på honom. Hans ansikte var det finaste som finns och han såg så lugn ut. Då började hjärt-apparaten att pipa och jag kollade förskräckt upp. Nu visades inte dem där piggarna upp utan det visades endast ett lång streck. Läkarna rusade in och en släpade ut mig. Jag kunde inte tänka. Mitt livs kärleks hjärta har stannat. Mitt livs kärlek är död...

---------------------------------------------
Ett lite längre kapitel idag, innehåller väldigt många djur känner jag😂