Det ingen vet

5

Jag låg i Felixs säng i mökret vaken. Låga snarkningar bakom mig ifrån Felix var allt som hördes i mörkret. Jag var så hjärntvättad av dem där knarrade stegen som alltid hördes innan det där hände så att jag väntade på det. Tillslut var jag så rädd att jag kurrade ihop mig nära Felix. Hans varma överkropp avfyrade en värme som fick mig att andas ut lättad. Jag la mitt huvud på hans arm och blundade. När jag precis höll på att somna så hörde jag ett brak nedifrån, ett gällt skrik lämnade mina läppar och fick Felix att flyga upp från sömnen. "Vafan" mumlade han och tittade sedan oroligt på mig som hade satt sig upp i en sittande position lutad mot väggen med armarna runt knäna. "Vad har hänt?" frågade han trött och jag skakade av rädsla. "Ett brak hördes därnere" sa jag darrigt och han skrattade lågt. "Det är nog Dante som råkade välta en grej" "Dante?" frågade jag och han nickade. "Min hund" "va? Har du en hund?" frågade jag och han nickade leendes och reste sig upp ur sängen. Jag följde honom med blicken när han öppnade sin sovrumsdörr och gick ut. Jag satt kvar i någon sekund innan jag reste mig upp och gick efter honom. Jag hittade honom i hallen med en liten hund i famnen. "Detta är Dante" presenteradr han hunden och jag gick fram till den och rörde vid den. "Så söt" sa jag och Felix log. Tillslut släppte han ner Dante och den lilla hunden tassade iväg ut i vardagsrummet.Vi gick upp för trappan och in på hans rum. Sen la vi oss i sängen, jag tittade en sista gång i hans gröna ögon innan jag blundade och för första gången på 7 år så somnade jag tryggt.

"Vakna sömntuta" jag öppnade ögonen sakta och mötte Felixs ansikte. Han avfyrade ett leende när han såg att jag hade vaknat. "Hur mycket är klockan?" frågade jag och han tog upp sin mobil och kollade på displayen. "20 i 11" svarade han och jag spärrade upp ögonen. Fan, Jonas. "Vad är det? Du ser helt skräckslagen ut" sa Felix oroligt och jag reste mig upp i sängen och satte på mig mina kläder. Felix tröja la jag på golvet och tackade för lånet medans jag borstade igenom håret med fingrarna. "Vad är det?" sa Felix ännu en gång oroligt medans jag fortfarnade var skräckslagen och darrigt lämnade hans rum. Han gick efter mig. "Berätta för mig!" småskrek han och jag skakade endast på huvudet och tog på mina skor. Han tog tag i min midja och drog mig ifrån skohyllan. Han ställde mig mot vägen och stod framför. "Jag tänker inte låta dig gå förrens du har berättat" sa han trotsigt. "Vi känner knappt varandra" försökte jag men visste att det var en lögn. "Vi lärde känna varandra hela kvällen igår så lägg ner"