Det ingen vet

15

Jag öppnade ögonen och fick direkt syn på min storasyster. Hon satt med huvudet i hennes händer och skakade. Jag försökte att säga något men min hals var torr. Tillslut fick jag fram ett ljud som gav mig Eleonors uppmärksamhet. "Du är vaken!" skrek hon lyckligt och hon slängde sig i min famn. "V-va?" sa jag hest och hon tittade upp på mig. "Du blev skjuten två gånger i ryggen och förlorade massor av blod. Du har legat nersövd och medvetslös i 2 månader" sa hon med rinnandes glädje tårar. Vad snackade hon ens om? Skjuten?
Hon sprang iväg för att kalla på en läkare medans jag låg i sängen och försökte komma ihåg någonting men allt var svart. Jag kom endast ihåg min syster, som skulle hämta mig någonstans. En kvinnlig läkare kom gåendes tillsammans med Eleonor efter sig. När hon såg mig så sprack hon upp i ett leende. "Hej Cassandra" sa hon och jag svarade inte utan tittade på Eleonor som smsade någon. Läkaren gjorde lite undersökningar och vände sig sen om till Eleonor. "Den sista kulan kunde ha fått henne blind men hon hade tur att den endast kom 3 cm ifrån platsen" förklarade hon och fortsatte sen. "Hon kan ha svåra minnesskador men hon ska möjligtvis komma ihåg den sista personen/personerna hon var med, pratade om/med eller tänkte på. Men resten är nog svart för henne vad som har hänt innan skottlossningen" fortsatte läkaren. "Du vet väl om vem jag är va?" frågade Eleonor och jag nickade. "Du är Eleonor min storasyster" svarade jag och hon sprack upp i ett leende. Hennes mobil plingade till och hon plockade upp den och läste på displayen. "Det finns nån som vill träffa dig" sa hon glatt och öppnade dörren. In kom en lång kille med brunt hår och tydliga käkben. Hans ögon var gröna och han tittade lyckligt på mig. "Vem är du då?" frågade jag och såg hur hans leende sakta tonade bort.