Armbandet

Kapitel 1

Eleonoras Perspektiv:

Hur livet kunde vara så grymt elakt mot vissa, men så snäll mot andra är en sak jag alltid undrat över. I mitt fall är livet överdrivet elakt. Jag drar en djup suck och drar fingrarna genom mitt snövita hår, som nu är som insmort i grus och lera. Jag ser mer brunhårig ut än ljushårig. Såklart var det de andra barnen i byn som hade gjort mig detta. Alla förutom Milou retar mig och mobbar mig, delvis för mitt utseende och för att jag är adopterad. Jag kan själv hålla med om att jag inte ser normal ut, vitt hår och gröna ögon. Ett av mina vanligaste smeknamn var missfoster, jag kan inte direkt säga att jag gillar det. Men varför skulle de andra barnen ens bry sig om vad jag tycker? Föräldrarna bryr sig så mycket som att ett moln skulle kunna äta upp barn framför deras fötter, utan att de brydde sig. 

Mina fötter styr mig rakt mot mitt hem och badkaret. Vi har bara kallt vatten, men i mitt läge så kan man leva med det. Jag fyller badkaret med det kalla vattnet och hoppar i, med kläderna på. Det är såhär man tvättar både sig själv och ens kläder samtidigt. När mitt hår har en antydan till vitt igen så går jag ur badkaret och drar ur proppen. Vattnet försvinner i sin lilla takt och tillslut är badkaret tomt igen. Jag går upp på mitt rum så tyst som möjligt av en ren vana. Väl uppe i mitt rum som inte ändrats alls efter att jag flyttat in här. Jag var 3 år när jag fick detta rummet och det var 14 år sedan. Jag tar fram ett armband ur en silvrig ask och lägger det i handen. Detta armband, är det ända jag har kvar från min biologiska mamma. Jag sätter det runt handleden och betraktar det ännu mer. Ordet "Lycka" glänser lite i lampans sken. När jag ser på armbandet kan jag inte låta bli att le. Det knackar på dörren och jag byter om till ett par jeans och en ljusblå tröja för att sedan springa till dörren. Jag kollar ut genom nyckelhålet och ser Milou utanför. Jag låser upp dörren och släpper in honom.

"Hej!" säger jag glatt till honom med ett leende.

Han skrapar bara med foten i marken och vägrar se mig i ögonen. Tillslut vänder han ner blicken helt och kollar ner i golvet.

"Vad har hänt nu?" frågar jag honom och tvingar upp hans ansikte.

Hans ögon var rödgråtna och kinderna var fortfarande våta. Jag suckar tyst och drar in honom i en kram.

"De andra barnen har börjat gå på mig också" säger han tyst och snörvlar.

"Vad har de gjort nu?" frågar jag och håller en irriterad suck.

"Inget" säget han snabbt.

Jag suckar åt honom men låter bli att pressa honom på information. Tillslut nickar jag bara och drar med honom in i köket.

"Vad vill du ha att äta? Jag ser på dig att du är hungrig" ler jag mot honom i ett försök att muntra upp honom.

Han ler lite svagt och skakar roat på huvudet.

"Är mat det första du tänker på eller?" skrattar han

Jag vickar på ögonbrynen och vi båda brister ut i gapskratt och jag måste hålla mig för magen.

När vi slutat skratta så tar jag fram smör, ost, juice och mackor. Vi båda hugger in på maten och vi slutar inte äta förens vi är proppmätta. Det vill säga efter att jag tagit 4 mackor och Milou 5 mackor.

"Vi är bästa vänner för alltid ellerhur?" frågar Milou med ett leende.

"För alltid" ler jag tillbaka och vi gör high five.

Jag vet inte om jag kommer kunna hålla mitt löfte, jag vill ut och upptäcka världen. Här i byn vet vi så mycket om världen, som att den är stor. Det är allt vi vet så acceptera min ironi. Jag har hört talas om en apparat som ledarna i byn kallar helvetes apparat, man kan tydligen höra varandra genom den på hur långa avstånd som helst och leka med saker I helvetes apparaten. En annan apparat som vi faktsigt har är en så kallad kamera som kan ta bilder på verkligheten så det ser ut som sekunden man tog bilden hela tiden. Den tycker jag verkar rolig.

"Ele, har du ens lyssnat på vad jag sagt?" säger Milou och viftar med handen framför mitt ansikte.

Då vaknar jag ur mina drömmar och skakar på huvudet. Han himlar med ögonen och börjar berätta någon historia igen. Jag skrattar till då och då i historien för att det ska verka som att jag lyssnar.

"Vad har du gjort idag då?" avslutar han sitt prat och kollar nyfiket på mig.

"Det vanliga, blivit nerputtad i lera och lite sånt av barnen, det värsta äe när de frågar när mina föräldrar kommer hem för de vet mycket väl att jag är adopterad och att de föräldrarna också stack" svarar jag på frågan och gör ett försök till att le lite svagt.

"Varför började barnen ens reta dig?" frågar Milou försiktigt.

Jag tar ett djupt andetag och suckar lite.

"Det började med att jag ignorerade någon av killarna och sa att han var en idiot, vilket han är än idag, men det övergick till att de retade mig för mitt utseende och att jag var adopterad" försöker jag förklara för Milou.

Milou tar in mina ord och funderar ett tag innan han nickar och frågar inget mer om det. Jag ler tacksamt mot honom för att han inte frågar mer.

"Jag måste dra nu" säger Milou och jag nickar.

"Se upp så inget händer bara" varnar jag honom men han ler bara ett självsäkert leende.

"Jag klarar mig" säger han och går ut genom dörren.

Jag kollar ut och ser att det mörknat.

Detta, det är bara en av mina många dagar.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Omg hej!

Jag är här med en ny bok igen 😉 Jag har stora planer för denna och hoppas att ni uppskattar den lika mycket som jag ♥ Jag kommer publicera kapitel på Söndagar och Onsdagar (ifall inget händer)

Tack till BokDuvan också för omslaget ❣️

//Moseeeet 💗