Armbandet

Kapitel 6

Eleonora's Perspektiv:

"Iallafall, den meningen är något som alla upprepar eller hur? Det är frustrerande att inte veta vad den betyder?" säger kungen och jag nickar.

Han får ett flin på läpparna och viskar något till drottningen. Hon i sin tur svarar med att skaka på huvudet och himla med ögonen. Jag kollar undrande på dem och fortsätter vänta. Såklart är jag lite nyfiken och undrar vad kungen sa till henne.

"Meningen Ér çe àlgô betyder Hon är utvald. Jag kan inte ge all information nu men jag kan säga att du kommer behöva byta livsstil helt." fortsätter drottningen.

Först nickar jag eftertänksamt men sedan sjunker orden in och mina ögon spärras upp.

Utvald?... Jag har levt i en avskild by så länge jag minns, jag kan nästan ingenting om världen utanför vår by. Jag nickar mot drottningen och mumlar:

"Jag behöver tid" samtidigt som jag lämnar rummet och går mot det rum jag kan kalla för sovrum.

Jag hör hur de börjar prata bakom mig och suckar tungt. Mina ögonlock känns tunga och såfort jag kommer innanför dörren till det rum jag fått tilldelat så slänger jag mig ner i sängen. Jag bryr mig inte om att jag fortfarande har kläder på mig och somnar nästan omedelbart på den mjuka madrassen.

Nästa dag vaknar jag av en knackning på dörren. Jag mumlar något i stil med att personen är välkommen in. Personen, som visar sig vara Anna, eller Annabelle som hennes namn egentligen är. Hon är en av de personer man kan kalla för tjänstefolket här.

"Frukost serveras nu och du förväntas att byta kläder. Det finns massor av plagg att byta om till i garderoben." ler hon och jag nickar tacksamt mot henne.

Jag reser på mig när dörren stängts och börjar rota i garderoben. Det finns allt från klänningar till mjukisbyxor och jag suckar frustrerat, detta kommer ta ett tag. Tillslut blir det en mörkgrön magtröja och svarta jeans. Jag börjar gå mot frukosten, det vill säga dit jag misstänker att den är då jag hör massor av röster. Det skulle vara pinsamt om jag gick fel och råkade gå in till ett möte. Jag börjar gå tveksamt då jag inte vill skämma ut mig.

Efter en stund av att gå mot rösterna, tvekande och samtidigt betrakta alla tavlor och dekorationer så når jag rummet. Dörren är öppen och lukten av nybakat bröd och pannkakor slås mot mig när jag går in i salen. Rakt framför mig är ett stort bord med plats för mer än tjugo personer eller alver rättare sagt. Till höger finns ett mindre bord som ser ut att vara fullt av bröd och pålägg och till vänster är det också ett bord fast det är fyllt av pannkakor, våfflor och mycket annat som suktar mig.

"Ta för dig, Eleonora" hörs en röst och jag vänder snabbt huvudet mot rösten för att upptäcka kungen och att alla sitter med huvuden vända mot mig för att kolla på mig.

Jag nickar och halvt kastar mig mot pannkakorna. Jag tar en tallrik och lägger på en hög av pannkakor som jag sedan häller sirap på. Medans jag går mot bordet så granskar jag bordet efter en ledig stol. När jag hittar en  tom plats så skyndar jag mig dit. Jag har en alv till höger om mig men platsen till vänster om mig är också tom. Jag överväger att sätta mig där istället men hinner inte så långt i mitt tänkande innan en annan alv slår sig ner där.

"Du är människan va?" säger alven som precis satt sig ner med munnen full av mat.

"Antar det" svarar jag medans jag studerar alven.

Hon har mörkbrunt hår som ser ut att räcka ner till midjan. Håret har hon lagt bakom öronen så att man ser hur spetsiga de är och ansiktet ser hon ut att ha lagt mycket smink på. Jag hade aldrig kunnat tro att alver använde smink, om någon hade sagt det till mig i byn hade jag bara skrattat och trott att de skämtade.

För att skämta med mig, eller rättare sagt driva med mig var nog det ända folk gjorde.

"Du kan tilltala mig som Ayda" säger alven och jag nickar för att visa att jag hört.

''Mitt namn är Eleonora'' svarar jag henne snabbt för att kunna återgå till maten.

Mina tankar flyter iväg medans jag äter och bland annat kommer jag att tänka på vad det här är för ett ställe, det är massor av alver som äter här, i en matsal som tillhör kungen och drottningen? 

''Varför är ni här?'' frågar jag Ayda försiktigt.

Av någon anledning så får min fråga henne att brista ut i ett gapskratt och mina läppar formar sig efter ett svagt leende då hennes skratt smittar av sig. När hon äntligen samlat sig och slutat skratta så svarar hon:

''Alla vi som äter här, förutom du, är slottets vakter''

När hon säger det så låter det extremt logiskt och jag slår mig själv mentalt för att inte jag tänkt på det tidigare. Som svar på det hon sa så nickar jag och tvingar fram ett leende. Halvt motvilligt släpper jag henne med blicken och börjar istället granska alven på andra sidan om mig. Hans hår är blont, med en nyans av sand och ögonen är blåa med inslag av grönt.

''Gillar du det du ser?'' hör jag en röst säga retsamt och kopplar den snabbt till killen, eller ska jag säga mannen, jag granskade.

''Har sett bättre'' svarar jag och himlar med ögonen.

Det var lite av en lögn, alla killar i byn var... Inte så snygga helt enkelt..  

Men, de var dåtiden och nu är jag omgiven av alver och jag kan säga att det finns inget som heter ''alver som ser dåliga ut''. Det enda som egentligen kan oroa mig är det faktum att jag är utvald och det låter inte så positivt om man vill ha ett lugnt liv.

''Det ser inte ut som det med tanke på blicken du ger mig'' flinar han och väcker mig omedvetet från mina tankar. 

Istället för att svara honom med ännu en lögn så tar jag min tallrik och lämnar den vid kockarna för att sedan gå vidare ut. Vart jag går är otydligt men efter ett tag står jag utanför det alverna kallar för slott. 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Omg.. Drömmer jag?! Uppdaterade jag nyss denna bok? Med ett kapitel gjort av nästan 1050 ord? :o

Hoppas att det inte är en dröm iallafall hahah, isåfall har den en mening. Att jag ska börja skriva igen :D

//Moset <3