Armbandet

Kapitel 4

Eleonoras Perspektiv:

Jag går längre och längre in i skogen. Tillslut kan jag inte ens se byn om jag vänder mig om. Morrandet som jag gjorde dyker upp i mina tankar, jag har ingen aning hur jag gjorde det. Jag kan inte vara en varulv, de existerar inte ens. Tror jag. Jag går djupare in i skogen och stannar ibland för att vila.

Efter ett tag stannar jag tvärt av ett prassel och ett viskande ljud:

Ér çe àlgô

Jag kan inte tyda orden så jag vet inte om jag ska springa eller om jag ska stanna. Av någon anledning så väljer jag att stanna och se vad som händer. Jag hör flera stämmor och de alla upprepar samma ord som jag hörde först, Ér çe àlgô. Jag blir som fastfrusen till marken och hur gärna jag än vill, så kan jag inte röra på mig. Tillslut ger jag upp och ser ett ljus komma mot mig.

Jag slår upp ögonen och försöker på direkten minnas varför jag inte är i byn, eller åtminstonde skogen. Platsen eller snarare, rummet som jag befinner mig i är stort och väggarna ser ut att vara gjorda av trä. Golvet är något material som liknar gräs. Jag reser mig upp och börjar utforska rummet.

Plötsligt slås dörren upp och män med rustning kommer in och släpar ut mig till någon slags sal. Nyfikenheten inom mig vill direkt börja utforska rummet men jag står kvar och söker med blicken efter en levande själ förutom vakterna. Det enda vakterna gör är att disskutera på sitt språk och blänga på mig.

Tillslut kommer två personer in. En med lång mantel och krona på huvudet och den andra med krona och klänning. Jag misstänker att det är deras kung och drottning. Utan att tänka på det så bugar jag inför de. De nickar mot mig och börjar sedan prata på det irriterande språket. Vakterna är vänliga nog att ta fram en stol till mig så jag kan sitta ner. Tillslut vänder de uppmärksamheten mot mig och drottningen börjar tvekande prata:

"Förlåt för att vi varit så upptagna men tack för att du orkat vänta. Vårat land står nämligen inför en kris just nu"

Jag nickar bara och försöker att le.

"Du undrar säkert varför du är här?" frågar kungen.

Jag nickar bara igen.

"Jo det är så att..." hinner han säga innan ett högt pipande börjar.

"Nej..." suckar drottningen.

Kungen rusar iväg men hon stannar iallafall och försöker att le mot mig.

"Jaaa... Jag är iallafall Sofié och min make heter Andréas" presenterar Sofié de.

"Mitt namn är Eleonora" säger jag och av någon anledning så lyckas jag att le.

Sofié ler och nickar mot mig. En tystnad sprider sig över oss och jag njuter av den.

Efter ett bra tag så kommer kungen inrusandes igen och säger något på deras språk. Då slår en sak mig, är det här människorna i andra länder?

"Vad är ni egentligen och vart är jag?" frågar jag kungaparet.

"Du är i Çueşé, alvernas stad" ler hon mot mig.

Alver? De kan inte vara alver. Alver finns bara i berättelser. De är fantasyvarelser som inte existerar.

Förens nu, när jag fick reda på det.

Tillslut lyckas jag pressa fram ett leende och de skickar ut mig ur rummet. Sofié gav mig ett armband och sa åt mig att ha det på ifall jag ska utforska staden. Jag antar att det är någon slags symbol för att jag inte är en fiende.

"Ursäkta mig damen, behöver du hjälp?" frågar en vakt mig och jag inser att jag stått stilla för länge.

"Jaa, hur hittar jag ut härifrån till staden?" svarar jag.

"Rakt fram, ta till första höger sedan andra vänster och rakt ut genom porten. Du kommer förstå vägen till staden." säger han som svar.

Jag tackar och skyndar innan jag glömmer bort vad han sagt.

Första höger... Andra vänster... Rakt ut.

Jag upprepar orden i mina tankar tills jag kommit ut från, vad som visar sig vara ett slott. Fast vad annars hade man trott att kungaparet levde i? Slottet är gjort av sten och i mitten är det ett gigantiskt träd. Innanför portarna är väggarna gjorda av massa grenar.

Jag ser direkt vägen till staden som vakten sa och börjar gå dit. Jag hör ett högt rytande och sedan massa arga röster. Jag går sakta mot ljudet och ser en drake med massor av rep runt sig. Personerna runt den liknar mer människor än alver. Ett högt larm går i staden och det är då pusselbitarna läggs på plats. Människorna försöker kidnappa draken!

Snabbt springer jag mot människorna utan att tänka och hoppar på den som håller för drakens mun. Han tappar repet och draken kan börja hugga efter de andra. Jag reser mig upp och ser att den bara har en som klamrar sig fast i vingen kvar. Det gör att draken inte kan lyfta med den vingen. Jag hoppar efter människans ben och drar ner honom på marken med en smäll.

Den vita draken kollar på mig med isblåa ögon innan den snabbt lyfter och flyger iväg.

----------
JA, jag är bäst på att lägga upp när jag ska. Jag kom på att jag skulle lagt upp ett kapitel vid typ 23 igår kväll :) Då skrev jag 300 ord på 20 minuter och nu har jag skrivit 400-500 ord på 30 min 😂

Jag ska försöka att hinna med att lägga upp på Onsdag (:

See you then! ♡

//Moseet ツ