Armbandet

Kapitel 5

Eleonoras Pov:

Jag kollar efter den vita draken och kan inte låta bli att sucka. Varför kan världen inte bara vara normal, jag kan se normal ut och få leva ett normalt liv? Om inte det vore för mitt utseende så skulle jag leva som en normal person.

Efter ett tags grubblande så fortsätter jag ner till staden. Det första jag möts av är en bronsfärgad port med blommor runt den. Vakter står framför den och jag visar bara upp armbandet jag fått.

"Madam? Varför har ni ett armband med texten Sorg?" frågar en av vakterna.

Jag kollar förvirrat ner på min handled. Jag har bara två armband, det drottningen gav mig och det som det står Lycka på. Men när jag kollar efter så har texten Sorg istället dykt upp. Jag ger vakten ett fejkat leende och säger:

"Bara något fynd som jag fastnade för."

Han nickar och låter mig passera in i staden. Min första tanke är att staden är fantastisk, magnifik och speciell. Staden är gjord av sten men är alla hus har blivit dekorerade med olika grenar, blommor och till och med vinrankor. Den vanligaste färgen på blommorna är röd och den är snabbt uppföljd av blå. I vad som verkar vara mitten av staden finns det en liten park men en vacker fontän. Även den dekorerad med vinrankor och blommor. Hela denna plats får mig att glömma vad som hänt och mitt armband. Det enda som finns i mitt fokus är hur vacker staden är. Ifall alla städer som alverna bor i ser ut så här så skulle jag gärna flytta in. Det är bara en liten detalj som stör mig.

Alla, verkligen alla kollar på mig och jag hör mummel överallt omkring mig. Det enda jag stör mig på är att jag inte kan förstå ordens mening. Dessutom så springer många andra tankar omkring också, bland annat den som undrar hur länge jag ska stanna här.

"Åå!! Det är du!" hör jag en röst skrika och jag snurrar omkring på stället för att hitta källan till rösten.

Tillslut ser jag en tjej som ser ut att vara i samma ålder som mig, fast hennes öron är spetsiga. Jag kollar fundersamt på henne.

"Alla pratar om dig! Jag får inte säga varför om du inte redan vet det däremot! Får jag ta en bild på dig?" kvittrar hon på och slutar inte prata även fast de andra runt henne dödsblickar oss just nu.

Jag kollar bara förvirrat på henne och försöker att ta in vad hon sagt. Hon ler stort och jag tvingar fram ett litet leende. Hon håller fram en helvetesapparat och jag kollar fundersamt på den. Apparaten kanske inte är så farlig som de i byn sagt, det skulle inte förvåna mig om de sagt så för att hålla oss kvar i byn och inte låta oss utforska omvärlden. Tillslut nickar jag och hon ställer sig bredvid mig.

''Le!'' säger hon och precis innan ett klick hörs så lyckas jag le.

Hon skuttar iväg från mig och lämnar mig ensam. Är det såhär alla barn kommer vara? Några vuxna har fortfarande kvar blicken på mig, men de flesta har släppt mig med blicken och fortsatt arbeta, kolla i butiker eller så bara slappar de. Jag går runt i staden och kollar på olika fynd i butikerna.

Ett speciellt halsband med svarta kristaller fastnar jag för och butiksägaren säger något och pekar på mitt armband och ger mig sedan halsbandet. Jag tackar henne väldigt många gånger innan jag till slut beger mig ut från butiken och vandrar tillbaka till slottet. Himlen har börjat mörkna och stjärnorna lyser ner på mig.

När jag kommer fram till slottet så hälsar vakterna på mig med orden:

''Eî, àlgô''

Jag chansar på att Eî betyder Hej, men jag vet fortfarande inte vad àlgô betyder. Men jag hörde det ordet när jag först blev tagen hit. Jag nickar mot vakterna och går in i slottet. Direkt så fattar någon tag i min arm och drar mig in i salen där jag först träffade drottningen och kungen. De kollar på mig med bekymrade miner och jag slår mig ner i en stol som står mittemot dem.

''Du har hört ordet àlgô mycket eller hur? Och meningen Ér çe àlgô? Vi ska berätta allt om den meningen och varför den används. Men först och främst: Vad tror du att den betyder?'' säger kungen och mina hjärnceller börjar arbeta.

''Jag tror att ett av orden betyder Är i meningen, men mer än så kan inte jag lista ut'' svarar jag och drottningen nickar mot mig.

"Du är kvicktänkt" kommenterar hon och jag ler.

Komplimanger är något som ingen kan sluta uppskatta, det spelar ingen roll vad som hänt i ens liv. Man blir alltid glad av att få en komplimang, jag själv är inget undantag.

-----------------------------

Jag försöker att skriva så snabbt jag kan men ändå går det i slowmotion för mig att lägga upp kapitel 🙁 Jag försöker iallafall 😅 Jag kommer göra så att det inte finns speciella dagar jag publicerar på utan jag lägger ut kapitel när jag skrivit det🌟

Känner mig elak som slutade där 😌😂

Ifall ni röstar & kommenterar något snällt så kommer det nog att gå snabbare ⭐️

~Mosidos 💓