Armbandet

Kapitel 2

Eleonoras Perspektiv:

Jag vaknar med ett ryck av en smäll. Jag hade tydligen släpat mig upp till mitt rum och slängt mig i sängen. Jag skyndar mig ner för trappan och slår händerna för munnen för att kväva ett skrik.

"Klant! Nu kanske hon vaknat" skriker någon.

"Hon vaknar defenitivt av när du pratar" stönar någon annan och jag ser hur någon slår sig i pannan med handen.

Jag ser noga till att vara gömd så de inte kan se mig.

"Hon är vaken! Kan känna lukten" säger en av de och springer ut genom ett fönster som de antagligen öppnat.

Jag kutar fram till närmsta fönster men ser bara en lurvig svans försvinna in i skogen. De skrämde säkert en varg i deras flykt. Jag suckar och drar en hand genom mitt hår. Jag går in till badrummet och borstar mina tänder och mitt hår. Jag kan inte släppa tanken av att människorna som var här inte är normala människor. Ingen normal hade kunnat känt lukten av mig på så långt avstånd.

Efter ett tag avbryter en knackning mitt tänkande och ännu en gång så rusar jag till dörren och kollar ut genom nyckelhålet. Jag ser Milou men han är inte ensam, de andra barnen står också där och Milou har ett bekymrat ansiktsuttryck. Jag öppnar inte utan backar tyst från dörren. Oturligt nog var det något bakom mig som fällde mig mot marken med en smäll. Nu vet de defenetivt att jag är hemma. Jag hör mummel utanför dörren och reser mig upp försiktigt. Det bankas på dörren men jag ignorerar det och tillslut upphör ljudet. Jag kollar bakåt, bort från dörren och ser bara kaos. Möblerna ligger ugspridda i hela huset och det enda som klarat sig är min favoritskulptur. På något sätt kan jag pusta ut och samla mig. Jag plockar upp stolar och små saker från golvet. Till slut är det mesta som det ska vara och jag avbryts av en knackning. Den här gången ser jag bara Milou. Jag står tveksamt kvar men tillslut öppnar jag dörren och Milou smiter in. Han ser stressad och rädd ut. Jag lägger mina händer på hans axlar och får honom att kolla in i mina ögon.

"Hey, jag vet inte vad som hänt men ta det lungt" säger jag till honom.

"JAG KAN INTE TA DET LUGNT" skriker han i mitt ansikte.

Jag ryggar bakåt några steg av den plötsliga chocken när han skrek. Han brukar inte skrika så ofta, och absolut inte mot mig. Jag ser hur tårar bildas i hans ögon och han vänder och springer ut genom dörren igen.

Milou's Pov:

Jag kommer inte klara detta så mycket längre. De kommer fortsätta tills jag överger henne. För mitt eget bästa måste jag, det borde hon väll förstå? Hon är min bästis, och så men hon är inte värd att förlora hedern för. Utan heder är jag inget. Inte i denna byn iallafall. Hon borde förstå, hon måste förstå. Bara hon inte gör något dumt. Hon får inte göra något dumt. Jag bryr mig ändå lite om henne.

Eleonora's Pov:

Jag stänger dörren efter Milou och suckar. Jag tar ett glas med vatten och sätter mig på en stol vid köksbordet. Jag stirrar rakt ut i intet, eller en vägg, och tänker på allt och inget. En speciell tanke fladdrar omkring i mitt huvud:
Vad händer med Milou?
Det är en fråga jag inte har ett svar på. Hans ögon hade varit så tomma och livlösa, allt annat än vad de brukar vara. De brukar vara fyllda med glädje och liv. Jag drar en hand genom håret av frustrationen som finns inom mig. Tillslut ger jag upp med att leta efter svar på frågan och suckar.

Jag vaknar av att jag är jättehungrig. Tydligen hade jag somnat vid köksbordet. Jag skrattar lite åt tanken och börjar sedan göra mat. Jag hittar lite ägg, mjölk, mjöl och smör i kylen, det kan bli pannkakor. Jag tar fram den minsta stekpannan vi har, jag är inte så bra på att göra pannkakor. De blir enklare att vända då, enligt mig. Jag gör en smet och den smeten blir till pannkakor som slinker ner till magen. När alla fem pannkakor är borta så lutar jag mig bakåt i stolen och kollar klockan. Den visar att klockan är 15:10. Jag går upp till mitt rum och kollar ut genom ett fönster. Inga barn syns på gatorna och det betyder att jag kan ha en chans att smyga mig till skogen utan att de upptäcker mig, och börjar kasts lera osv. Skogen är som mitt hem, antagligen sitter jag på en sten och gör ingenting eller så joggar jag omkring för att rensa tankarna. Eftersom jag precis tryckt i mig pannkakor så väljer jag nog stenen idag. Jag tar på mig en jacka och går ut genom dörren. Jag möts av en kall vind som påminnelse att vintern kommer.

Under tiden som jag går till skogen håller jag noga koll runt omkring mig för att se till att inget av barnen kommer och ger mig en otrevlig överraskning.

När jag gått in i skogen så slutar jag att vara nervös. Visst, skogen är mörk och så men här finns inget som skadat mig än iallafall. Och hit har jag gått så ofta jag kan i några år. Det värsta jag sett är en björn, men den var långt ifrån mig och av någon anledning brydde den sig inte om mig.

Jag ser en fågel flyga mot mig och höjer ena ögonbrynet. Antagligen så tycker den att jag är en vän eller så flyr den från något.

------------
Sorry för ett 70 (kanske 80) ords kortare kapitel men kände för att avsluta där (((:

Ifall ni gillar kapitlet kan ni gärna lämna en stjääärnaaah (eller som vissa säger "att rösta på kapitlet") så vet jag att ni uppskattar det jag gör :*

See ya on Onsdag :')

//Mooooset💋

Ps: Glömde publicera sryy!