Jag brukar aldrig skriva om mig själv men nu måste jag verkligen det.
Jag vill bara dö, bara försvinna härifrån. Jag vill aldrig till skolan igen. Jag hatar skolan, hatar att gå ut från huset. Folk stirrar, skrattar, pekar på mig, snackar skit om mig, sprider rykten om mig, fryser ute mig, är falska mot mig. Jag gråter varannan dag. Jag fejkar ett leende. Jag skådespelar så sjukt bra och min mamma är den enda som kan se igenom mig. Jag orkar inget mer nu, jag ger upp. HÖR DU DET?! JAG GER UPP! GRATTIS! DU FUCKING VANN! NÖJD?! Min depression vinner äntligen. Trodde aldrig att jag skulle låta den vinna, men nu 5år senare sitter jag i min säng och skriver detta. Jag orkar inget längre. Jag ger upp totalt. Förlåt för allt jag gjort och sagt som var fel. Jag får ofta frågan "hur mår du?" och jag svarar alltid likadant "bra". Jag hatar att ljuga för folk. Varför ska det va så svårt att säga sanningen?! Varför ska allt göra så ont? Hela kroppen gör ont. Vill säga till mamma imorgon att jag inte vill till skolan, men hon kommer säga till mig att prova.. Jag är ensam i skolan, inga vänner. Alla äcklas av mig.
YOU ARE READING
~Fucked up world~
Poetry"The paper and pen was there for me when no one else was.." Here I'll write my own and others poems about depression. I will be writing on both English and Swedish. I don't want people to hurt them selves, I just want to write everything down. Pleas...
