The Only One

Kapitel 1

Kriget mellan drakarna och folket i Endagonia tog aldrig slut. För några år sedan så var det än av dom största drak attackerna någonsin. Det var en mörk och kall höst kväll och drakarna kom. Kungen och drottningen gick ut för att strida och lämnade sin lilla dotter i slottet med en vakt.
Men vakten dog och en drake krossade väggen och kom in i slottet. Just där, framför draken så var en liten vagga och i låg den gråtande prinsessan som precis hade blivit 2 år. Draken gick långsamt fram till den vita trä vaggan men den gjorde inte det man trodde att den skulle göra. Den stora draken stod och tittade in i prinsessans ögon. Prinsessan gjorde detsamma och slutade gråta. Istället fick hon ett sött litet leende på dom rosa läpparna. Drakens ögon bara lyste om mörkret. Dom fick en stund att bli ett, att komma in i varandras själar.
Men det tog inte lång tid innan kungen märkte och sprang in i slottet. Han slängde dörren öppen och draken slog en snabb blick åt kungen och röt.
-RÖR HENNE INTE! skrek kungen
Han lyfte sitt svärd men draken tog ett bett i prinsessans kläder, bredde ut vingarna till full längd och flög iväg.
Kungen sprang fram men han hann inte göra något.
Han föll långsamt på knä och tittade efter draken.
Kungen svor på att hitta den draken och hitta sin dotter.
Den prinsessan var jag.....

Draken släppte mig på det våta gröna gräset fyllt med gula och orangea höstlöv. Jag skrek och grät i floder, säkert av kyla och hunger. Draken förstod inte mina behov men han försökte. Fler drakar försökte, att få mig sluta gråta. Dom gav mig en hel fisk och råa köttbitar från början men dom märkte att jag var liten med små tänder och behövde något mindre. Så dom hittade bär och frukter som dom skar med deras klor i små bitar och gav mig en lång period av min barndom. Man tröttnade snabbt men innan jag ens visste det så kunde jag äta nästan detsamma som drakarna åt.
Som värme så la draken mig vid hans varma mage och en av hans stora gyllene vingar över min lilla kropp. Jag kände mig alltid trygg då, under hans stora vinge, då somnade jag också snabbt.
Jag kunde ju gå och prata rätt mycket vid den tiden men dom förstod ju inte alls vad jag sa då och jag förstod inte vad dom sa. Nu förstår vi varandra. Det är typ som ett annat språk för mig och för dom.

MINNEN
Ju äldre jag blev ju enklare blev det för drakarna.
Jag lärde mig vilka behov drakarna hade. Dom åt rott kött, skyddade alltid sin flock och röt på olika sätt för olika känslor.
Jag kommer ihåg dagen jag klappade den drake för första gången. Jag klappade honom på huvudet och ett håll var han len som päls det andra hållet så var han sträv. Den draken med ljus lila ögon, nästan blåa.

När jag var 5 år döpte jag honom till Drago. Drakarna kände att jag var annorlunda ifrån dom andra människorna. Att jag var speciell. Det vara det ända jag kom ihåg från min barndom. Allt annat var borta....