The Only One

Kapitel 5

KUNGENS POV
Hon hade rakt och lite rufsigt brunt hår. Ögonen var bruna och man nästan försvann i dom.
"Är det verkligen du?"sa tyst
"Va?.. Jag fattar inte vad du menar, men ni får inte skada drakarna!" sa flickan
Det kanske inte va hon men även om det inte var det så kunde jag inte låta en människa bo med drakar!

"Dom är drakar! dom dödar alla dom ser!" sa jag med allvarlig röst
"Nej jag lovar" sa flickan och såg rädd ut
"Dom är goda och kan vara vänner" sa flickan
Jag visste att hon säkert ville lura oss. Så att hon skulle kunna härska över världen med odjuren. Ingen människa någonsin hade bott med drakar. Inte ens ha en drake som vän.

"Jag är kung, jag bestämmer, flytta på dig!" muttrade jag och knuffade henne på axeln
Jag tog upp mitt svärd och pekade på drakarna och menade att mina män skulle börja skjuta igen. Det gjorde jag med jag tog en pil och siktade.

JINAS POV
"Nej!" skrek jag till
Men jag hann inte dom hade redan börjat skjuta. Jag hade inte tid att tänka utan jag bara gjorde det. Jag tog tag i den pilen som tillhörde han som kallade sig kung och drog ut den från hans lösa grepp.
"Vad gör du?" vrålade kungen
"Du borde ha hållit i den hårdare" flinade jag
Alla andra män började titta på mig. Jag bröt pilen i två bitar och kastade iväg den.

"Göm er!" skrek jag åt drakarna
Alla verkade lyssna nu och började flyga iväg. Men det var bara Drago som var tveksam. Han tittade på mig med sina underbara lila ögon.
"Nu! jag kommer att må bra" sa jag och log
Snabbt flög han iväg men jag var inte helt säker om jag skulle må bra i slutändan.

Det uppstod kaos, alla män började följa efter mig med svärd i händerna medans jag sprang för mitt liv. Jag kanske var snabb men jag var klumpig. Så klumpiga jag snubblar på en stor slät sten. Egentligen så skulle jag hinna springa iväg men pågrund av att jag ramla så fick dom tag i mig.

Då när någon av dom reste sitt svärd så skrek kungen till:
"Låt henne leva" sa han och sänkte svärdet
Jag andades ut av lättnad men jag var fortfarande inte fri.
"Men vi tar fortfarande med henne" sa kungen
"Snälla nej!" jag dog nästan av rädsla
Skulle dom stänga in mig någon stans eller bara ha mig där. Dom tog tag i mina händer och förde bort mig. Men det var någon annan som hörde det jag hörde med.

En av dom äldsta drakarna hade inte kommit så långt. Han orkade inte lika mycket som dom andra. Det var därför han ofta stannade hem och inte följde med när jag och dom andra drakarna flög iväg. Men hans långsamhet var faktist en liten fördel nu. Han hade väldigt bra hörsel för sin ålder och hörde att dom skulle ta mig. Han vände sig om för att hämta mig men först så kallade han på dom andra. Men dom hörde inte, dom hade kommit mycket längre bort och han hann inte själv.

Dom hade redan tagit mig till sitt skepp och börjat åka. Jag såg att han märkte mig och ville försöka men han kunde inte. Vi hade inte åkt långt men han skulle inte orka och det gjorde han inte heller. Jag ville inte pressa honom, jag ville inte riskera en drakes liv pågrund av mitt. Men om dom ville hämta mig visste dom säkert vart dom skulle.

När jag satt på en liten brun träbänk på båten så kände jag en kall bris flyga genom mitt hår. Jag suckade men jag kunde inte ge upp. Jag skulle bevisa att drakar va goda. Varesig jag behövde ljuga eller göra något galet så skulle jag få människorna att förstå. Vissa stunder så kanske någon av männen gav mig en konstig blick.
Jag visste att jag var samma art som dom men jag kände mig fortfarande mer bekväm med drakar. Det verkade vara läskigt och otroligt konstigt för dom andra. Vågorna krockade på båtens spetsiga framsida ända tills vi var framme.

Båten stannade vid en brygga. Jag såg hus av trä och vissa hus som var av sten. Människor gick runt överallt och allting var lugnt när männen och kungen steg av. Men när jag kom av så såg alla helt överraskade ut.

KUNGENS POV
När en av mina män steg av med flickan så sa jag:
"Den här flickan har bott med drakar!"
Alla flämtade och började viska runt till varandra. Jag undrade fortfarande själv om hon var min dotter.
"Vi räddade henne från dom otäcka odjuren" sa jag och alla började klappa
Jag vände mitt huvud mot flickan och hon såg arg ut. Jag visste att jag ljög men jag skulle låta galen om jag sa att drakarna var goda mot henne.

Efter mitt lilla tal med folket så tog jag flickan själv till slottet. Jag öppnade dörrarna och gick in med flickan. Eller jag snarare tog flickan in genom att hålla i hennes händer. Jag letade efter min fru överallt och tillslut hittade jag henne sittandes i en stol och sy.
"Kristina" sa jag och log mot henne

JINAS POV
Hela vägen till hans hus så tänkte jag på hur drakarna hade det och att dom skulle komma och rädda mig så att jag skulle kunna visa att dom var snälla. Och hur kunde en kung ljuga för sitt eget folk. Dom räddade inte mig från någonting.

Huset han bodde i var ett slott och det var enormt. Vi gick runt nästan hela och det fanns så många olika rum, mitt ända rum var en grotta. Ett rum lagade dom mat i och ett annat så hade dom en stor säng med fluffiga vita kuddar och svart täcke. Tillslut verkade han hitta det han letade efter.

Det var en kvinna som hette Kristina. Hon hade rakt brunt hår och bruna ögon. Hon såg nästan ut som?... Hon såg ut som jag...