The Only One

Kapitel 2

16 ÅR SENARE
Alla dessa år hade drakarna tagit hand om mig.
Lärt mig att överleva och skydda mig själv.
Kriget blev lugnare för jag sa till att dom. Men när dom bestämde sig så kunde jag inte följa med. Jag kunde inte se folk som slogs mot drakarna jag älskade, men jag kunde inte heller se personer av min egen art skadas. Men Drago tog järn,verktyg och tyg åt mig dom första gångerna. Så att jag kunde lära mig sy kläder åt mig själv och göra vapen till för att skydda mig. Det tog ett tag men jag lärde mig till sist.

DRÖM
Jag sov och drömde samma dröm som jag gjort den senaste månaden.
Jag såg Dragos lysande ögon titta på mig och jag hörde skrik i bakgrunden och eld flammor bakom Dragos rygg. Sen hörde jag en dörr som öppnades hårt och sen så....

Jag vaknade från min dröm av att en av drak ungarna drog i mitt hår.
- Aj, sa jag tyst och suckade
Jag vände mig på rygg långsamt och tittade upp. Det var alltid den bästa utsikten på morgonen se solen skina mellan alla drakars vingar som flög överallt på den blåa himlen.
Tjaa inte direkt, dom får inte flyga hur högt eller hur långt bort som helst för annars kan människorna se dom. Det här stället hade vart hemligt i flera år. Den ända människan dom litar på är jag. Jag hade bott med alla dessa drakar hela mitt liv, dom var min familj. Jag kunde nästan allt om alla.

-Aj! sa jag och tog bort den lilla draken som fortfarande bet i mitt hår
Jag bar upp honom framför mitt ansikte. Han vägde nästan ingenting.
"Jag är vaken nu" sa jag och log mot draken
Jag släppte honom och hans små blå vingar flög iväg till sina små vänner.

Jag ställde mig upp och tog min pilbåge som var bredvid mig och gick hängandes till det vattnet klar blåa vattnet.
"Dags att bli ren.."
Jag satte mig ner, tvättade mitt ansikte och drog fingrarna i mitt toviga,bruna hår för att kamma. Jag hade sovit på en kudde av ull så det fanns lite i mitt hår. Jag tog ut lite ull tussar från mitt hår och tvättade mina händer.

När jag var klar så flätade jag en bit av mitt hår. Medans jag flätade så började jag nynna på en lugn liten visa. När jag var liten så sjöng jag den för alla drakar. Dom älskade den, det gjorde jag med. Men jag visste inte vem som sjöng den innan den bara fanns i mitt huvud. Det var den ända musik jag visste, jag hade aldrig hört någonting annat.

När jag var klar med flätan så tog jag mina pilar och pilbåge och gick in i min grotta. Grottan där jag tillverkade saker och sydde. Jag satte min pilbåge med pilarna på bordet medans jag letade efter mitt armband. Det var av guld och föreställde en drake.
"Var är den?" undrade jag
Jag letade och letade men jag hittade den inte.
- Jag har ju letat överallt, sa jag titta runt om i grottan
-Vart kan den vara? sa jag och satte mig ner på den hårda marken.

Vid precis samma tillfälle så flög den blå lilla draken in. Han hade mitt armband i munnen.
- Hur mycket ska du busa idag va? flinade jag och tog armbandet ur munnen på honom.
Jag satte på mig den långt upp på armen och varje gång jag gjorde det kände jag mig stolt. Stolt att vara en människa med familj som
drakar.

Jag gick ut från den mörka lilla grottan.
Jag kände värmen hela vägen in i kroppen när jag kom ut. Jag visslade och varje gång jag gjorde det så kom dom flesta drakarna och stod framför mig.
- Vilka e hungriga? sa jag och hade armarna i kors
Alla började ryta, men inte argsint utan mer som ett glatt ryt om jag ska beskriva det.
- Kom igen da! skrek jag lagom högt och
hoppade på Dragos rygg

Alla drakar började flyga efter mig och Drago till ett nära hav. Vi flög ända upp till molnen där ingen kunde se oss. När vi var där uppe så kände jag mig fri. Jag kände mig fri som en drake. Jag drog en hand genom ett moln men det gav ingen känsla i min hand.
När vi är på det perfekta stället så flyger alla snabbt ner till vattnet för att fånga fisk. Alla drakar hjälpte till genom att fånga så många fiskar dom kunde. Jag hade två korgar på sidorna av Drago där dom kastade in fiskarna. Dom siktade riktigt bra för att kasta med munnen. Alla drakar var lyckliga, fast kanske var det för att dom skulle få mat.

Men det här var inte en vanlig dag av att samla in mat. Glädjen försvann när jag såg ett stort skepp på havet inte så lågt ifrån. Och det fanns människor på skeppet. Seglet var rött med en döskalle på. Jag hade inte sätt ett skepp på nästan 4 år.
Normalt vis hade jag alltid med mig mina pilar och min pilbåge om något skulle hända, men jag hade glömt dom på bordet i grotta.
- Drakar! hem fort! skrek jag till drakarna och pekade bort
Dom släppte sina fiskar från munnen och flög snabbt tillbaka. Men Drago stannade med mig.
-Vi måste gå nu... nu Drago!

Men det var försent dom hade redan fått syn på oss....

❤️Hej, jag hoppas ni gillar berättelsen det är min första bok och jag skulle bli jätteglad om du kommenterade och berätta för din vänner TACK!❤️