Blå magi

(3)

Jag kommer spola nu så att de börjar sin resa i detta kapitel. Hoppas det går bra.❤

Jag vaknade tidigt på morgonen och kollade klockan. 10:37 stod det. Just det! Det var idag jag skulle fara till Deacyschool! Men jag kunde inte fatta att jag skulle resa med både Freddie och David. När klockan slog 13:02 började jag och pappa fara till tåget. Han släppte av mig efter att vi åkt ca 30 minuter. På tågstation var killarna där och det kändes som en mardröm. Båda tog tag i var sin hand, men jag skakade bort det. Vi klev in i tåget och betalade med våra biljetter.

Våran plats fanns på vagn 7 och vi fick nr 122. Innan tåget for iväg satte vi oss bekvämt. Jag satte mig på höger sida, men killarna trängde sig mot mig. Så jag bytte till vänster. Killarna fick inte byta sida enligt mina order. Jag tittade ut ur det fina stora fönstret som såg ut som en vacker tavla med får och ängar på. Den mjuka, röda dynsoffan jag satt på var stor och skön. Killarna tittade på mig med drömmande ögon och samtidigt småbråkade de. Efter ett par minuter kom en kvinna med mat och drycker. Vi hade fått var sin rostade smörgås med ost och ett glas med hallonsaft. Vi mumsade sakta och njutande i oss fikat och lämnade inte kvar något.

Ute såg jag en väg en bit bort och där körde en massa bilar. Vissa var röda, vissa var blåa och vissa svarta. Världen var bara så fantastisk! Men i samma ögonblick hörde jag hur killarna viskade till varandra. Orden jag hörde var hon, överraskning, roligt och en massa skratt.
"Hallå, vad viskar ni om?!" frågade jag förvånat.
De skrattade högt och sa sedan "dig såklart!"

Jag gillade inte den stunden, och jag ska berätta varför. Freddie satte sig bredvid mig utan att han fått lov. Han tog och kramade om mig och David såg så sur ut. Jag försökte skaka bort honom, men det funkade inte. Han var riktigt stark och hade ett hårt grepp om min arm. Plötsligt fick jag veta vad "överraskningen" var. Freddie tog tag i mitt huvud och pussade mig på kinden.

"Usch!" utbrast jag högt.
David ställde sig upp och såg helt rasande ut. Han gick emot mig och pussade mig på andra kinden. Men då blev Freddie rasande. David och Freddie ställde sig upp mot varann. Sura miner syntes och även på mig. Varför gjorde dem såhär?
"Sluta!" ropade jag högt. "Ingen av er kommer få mig och ni behöver inte bråka!"

Killarna stannade upp ett tag men fortsatte efteråt. Jag hörde folket omkring bli sura. Jag gick där ifrån för att säga till en annan. För att säga till en som jobbar där. Killarna slogs och sparkades. Men när jag kom med en arbetare satte dem sig ned på sina platser och de såg väldigt mållösa. När arbetaren gått satte jag mig på min mjuka plats.
"Ni måste ju lyssna." sa jag allvarligt. "Ni är ju bara barnsliga annars."

Killarna pratade nästan ingenting under resan. Iallafall inte på ca 3 timmar. De hade kanske sagt 5 meningar var under de 3 timmarna. Men tillslut var vi framme vid stationen. Nu var det bara att gå resten av biten.

Vi kollade oss omkring efter Deacyschool. Det var lite dimmigt, men inte mycket. Långt fram i dimman såg vi Deacyschool. En stor skola gjord av orange-röd tegelvägg, svart tak, stora glasfönster och stora trädörrar. Vi sprang en bit men slutade efter ett tag. Det var ca 500 meter kvar. Jag visste att de fortfarande var dystra över att arbetaren på tåget blev sur.

"Hörni, killar." sa jag tillslut. "Jag vet varför ni är dystra. Kan ni inte bara glömma det?"
Killarna tittade på mig med sina glänsande ögon.
"Du har rätt." svarade David tillbaka.
"Vi borde igentligen vara glada för att vi snart är framme." sa Freddie med glad röst.
"Kom, vi skyndar oss innan de låser dörrarna." svarade jag.

Äntligen var vi framme och jag skrattade ljuvligt. Vi knackade 3 gånger samtidig. Och efter några sekunder kom en man och öppnade.
"Välkomna!" svarade mannen med trevlig röst. "Jag ska visa er vägen."