Blå magi

(12)

Vi var ju inte riktiga spioner men man kunde i alla fall låtsas! Man ska ha fantasi så länge den varar. Mamma hade alltid sagt att min fantasi var oändlig, men min fantasi for iväg till andra sidan med mamma när hon dog. Men aja, ni ska ju inte behöva höra mina snyftiga historier. Okej, nu kanske jag gör er nyfikna. Jag får väl berätta då!

Fantasi är ju en viktig sak som alla vet. Min fantasi började växa när jag var ca 4 år. Jag brukade ge mamma och pappa saker jag gjort t.e.x böcker, teckningar, pyssel mm. Men när jag nyss fyllt 7 kom ond magi och tog över. Mamma blev fångad av en ond trollkarl, men jag och pappa lyckades fly.

Vi vet ju inte om hon är död, men chansen är stor. Jag satte mig för att tänka, på mamma. Men då utbrast David högt. "En skum man gömmer sig bakom träden!" visk-ropade han. Betydde det att det var den onda trollkarlen. Det hoppas jag inte! Men tyvärr hade jag en känsla i mig som, asså! Var den känslan tvungen att bli sann?! Jag såg in i den skumma mannens ögon, och det var dem som gjorde min känsla. Känslan om att det var trollkarlen. Var han kanske hit för att lämna tillbaka mamma?! Nej, trollkarlar är aldrig så snälla.

Jag berättade om trollkarlen som tog mamma till killarna. Dem blev riktigt förskräckta och de såg nog att det kom en glimt av tårar i ögonvrån. Men jag brydde mig inte om det. Killarna sa att de båda lärt sig magi, i alla fall lite. Och detsamma med mig. Vi började springa ut till skolgården och skulle använda magi mot honom. Men trollkarlen har liv, och det stod att inte man skulle använda magi på liv. Ska jag bryta mot reglerna den här gången?

Förlåt för ett kort kapitel