The Three witches

Mannen med dom svarta ögonen

Dylan

Jag la Octavia på en soffa, det var som slowmotion. Det var hemskt. Lois såg ett stort sår på hennes ena lår. Hon bad mig att gå ut, men jag kunde inte. Hon är min tjej och hon är gravid. Jag kunde inte bara lämna henne, men hon kastade ut mig. 

15 minuter tidigare

Octavia var i min soffa, hon höll på att smsa Lois. Vad vet jag inte. Jag satte på tvn och låtsades att jag inte brydde mig. Hon kanske var otrogen, men hon är gravid och jag är pappan. Hennes ögon lystes upp när hon smekte hennes mage. Jag tog min hand runt om henne, hon var kall. Det knackade på dörren, jag kollade på henne och hon blev rädd. Jag satte mig upp och tog en kniv ifrån köket. Jag kollade genom globen. Det var en man med en pizza, måste vara pizzabudet. Men vi hade inte köpt nån pizza. 

" Ja?" öppnade jag dörren och frågade. Han hade sitt huvud neråt, jag blev misstänktsam. Jag gömde min hand bakom dörren med kniven. Han kollade upp, hans ögon var helt svarta. Han tog tag runt om min hals. Han var starkare än mig, för stark. Mina ögon rullade uppåt. Jag var på marken och såg hur mannen hade sig på Octavia, han hade sin hand runt hennes hals och tog en kniv i hennes lår.

Nu

Jag stack till en bar, drack whisky som var kallt. Jag kunde bara tänka på hur Octavia är och barnet, om den är okej. Min telefon gick av, jag hade fått ett sms av Lois. Mitt hjärta dunkade hårt. 

" Octavia är inte gravid." skrev hon. Jag kollade på en bild, det var när Octavia skrev till Lois. 

" Jag är inte gravid, jag sa så till Dylan för att han inte skulle tro att jag var otrogen." stod det. Mitt hjärta gick itur, eller det kändes så. Jag kunde höra dörren öppnas, jag kunde se samma tjej som jag hade träffat. Ociana, hon tog en öl. Hennes blonda hår var rufsigt. Och hennes kläder leriga, jag vinkade åt henne smått men hon måste inte ha sett henne. Hennes ögon var bleka. 

" Oci!" sa jag. Hon kollade åt mitt håll, hon fick ett leende. 

" Dylan, trevligt att se dig igen!" sa hon. Hennes leende blev snabbt normalt. Jag kollade bakom mig, det var Octavia. Jag struntade i henne, hon tog sin hand på min axel. Jag ryckte bort den snabbt. Hon gick ut ur baren, jag kunde se Lois utanför. 

" Jag borde kanske gå?" sa hon och var på väg att gå. 

" Nej, det är ok. Det är över." sa jag. Hon satte sig igen och började prata om hennes liv i havet.

Ociana

Dylan var söt, och vad den där tjejen gjorde så var det nog inte okej. Jag började att prata om havet, om hur djuren där nere är så sällsynta. Det finns olika sorter sjöjungfrur. Vad dem bor och vad dom ser ut och vad dom äter. Dylan var helt imponerad, och jag kunde se att han hade roligt. 

" Du Ociana, hur kom du ens upp hit. Och vad har du för intressen?" sa han. 

" Jag föddes faktiskt upp här men jag åker till havet och gör jobb. Jag är marinbiolog, men jag bor på landet hemma. Jag tycker att det är så lungt, inga bilar som åker och tutar på varandra. Och här på landet är det bara skönt, du vet." sa jag. Han nickade, dörren öppnades. En man med en hatt kom in, jag blev misstänktsam. Och det blev Dylan också. Jag letade en sak i min väska, jag skulle ta fram en present till honom. Men när jag kollade upp så var han borta, och mannen med hatten som satte bredvid mig. Jag kunde se mannen ute, så jag packade mina saker och följde efter honom. 

" Dylan?" sa jag. Mannen var borta, jag gick in i en mörk hall. Jag kunde inte se nånting, jag vände mig om och gick tillbaka ut. Jag kunde se mannen stirra på mig, men det äckliga var att att hans ögon var svarta. Jag gick bakåt och hamnade på en vägg. 

" Är du Ociana?" sa han. Jag skrek och grät. Jag var rädd, inget man kan ha hjälp med. 

" ÄR DU!" skrek han. Jag kunde se nåt bakom honom, det var Dylan. Han började att slå mannen, han skrek att jag skulle springa. Jag sprang som aldrig förr och såg en stege. Jag tog chansen och gick upp den, jag hamnade på ett tak. Vinden var stark. Jag kunde inte tro vad som hade hänt.

" Jävla råtta!" hördes ett skrik. Det kom bakom mig, det var Oktavia. Ett svärd kom genom mig och det värsta skriket som jag nånsin hade gjort kom ut ur min mun. Det varade i minuter, svärdet snurrade runt i min kropp. Det gjorde så himla jävla ont. Tills jag slutade att skrika, och ramlade ihop på marken. 

" Jävlas inte med en häxa!" sa hon. Jag kunde höra Dylan skrika på mig, jag skrek. Hans steg hördes i stegen. När han kom upp var han mållös, jag tog upp mitt lilla leende och blundade. Jag ville dö men kunde inte, jag ville stanna. Och ta hand om havet. Men jag kunde inte, jag öppnade mina ögon och såg Dylan hållandes upp mitt huvud. Jag viskade till honom. 

" Virginis Maris desaevit in corde suo." jungfrun i havet, i hjärtat hon härjar. Det skulle han alltid veta av. Jag blundade en sista gång och tog mitt sista andetag. Men jag öppnade ögonen, jag var inte i himlen. Jag var i nån skog som jag kunde inte fly från. En röst talade med mig, en Gud sa han. Det var Poseidon. Jag kunde inte se honom, men hans röst var som han var bredvid mig.