Grubblandes på mina tankar steg jag in i affären och lät den varma luften från ACn möta mitt ansikte. Jag kollade mig omkring i affären, det var max tre personer där inne. Fast det kanske inte var så konstigt eftersom att klockan var sju på thanksgiving och de flesta var hemma och åt vid dethär laget.
Tänkandes på mammas ord att skynda mig sket jag i Leon och gick direkt mot mejeriprodukterna.
"Perfekt" sa jag till mig själv när jag hittade exakt det paketet vi brukade ha hemma. Jag vände mig om och kom på att jag faktiskt behövde hitta Leon nu.
Plötsligt fastnade min blick på en igenkänd person som stod och kollade på energidryck några hyllor bort, jag frös. Det var Justin, det var fucking Justin. Jag spärrade upp ögonen och en klump bildades i halsen. Varför var han är nu? Varför var ödet så desperat och bestämde att vi skulle träffas överallt.
Jag nästan sprang till leksakssektionen för att hitta Leon sprang till kassan och betalade. Snart var vi ute ur affären och påväg hem, varför skulle vi träffas just idag?
~måndag~
Det är som att min hjärna inte ens registrerar vad som händer runtomkring mig. Det är som om jag går i en bubbla alldeles för mig själv genom korridoren för att komma till mitt skåp. Matt är arg på mig, det är han aldrig. Varför är han arg?
Jag försöker minnas allt som hände på thanksgiving. Var det mitt trötta tonfall när vi träffades eller var det mitt bristande intresse i deras samtalsämnen på lunchen?
Mina ögonbryn drar förvirrat ihop sig över mina tankar. Vad är det jag har gjort som är så hemskt att han inte kan titta på mig?
YOU ARE READING
My cup of coffe |pausad typ|
RandomVarje morgon går jag in på samma café, beställer samma sak och faller mer och mer för honom. Beslut, man kan tänka på saker, vända och vrida på dem miljontals gånger i huvudet, spela upp möjliga scenarion. Men när det väl händer så måste man följa s...
