My cup of coffe |pausad typ|

3 thanksgiving

Kvällen var kommen,jag var uppklädd,pappa var hemma från konferensen,Luke var glad och mamma var stressad. Ungefär så såg vår normala thanksgiving middag ut, och det ändrades inte detta år.

Jag skrollade uttråkat igenom Instagram,gillade några bilder medan en suck lämnade mina läppar. Jag lutade mig ner i fåtöljen jag satt i och försökte stänga ute ett par susande röster.
Varför måste alltid vuxna prata så högt?

Jag muttrade surt för mig själv, när en röst avbröt mina tankar.

"Ella öppnar du dörren, någon kommer" ropade mamma stressat från köket, jag himlade med ögonen medan jag tog ner fötterna från soffbordet.

"Visst....." Mumlade jag och reste mig upp från fåtöljen.

Jag trängde mig förbi de släktingar som redan anlänt till middagen, tills jag äntligen nådde ytterdörren.

Jag satte på ett fejkleende , precis som mamma hade sagt till mig att göra, och öppnade dörren.

I dörren stod en medelålderskvinna med gröna ögon och ett leende fast klistrat på hennes rödmålade läppar.

"Hej Ella!"

"Kul att äntligen få träffa dig igen" så en av mina bästa kompisar Matthews mamma glatt och steg in i hallen, hon gav mig en lätt kram.

"Tack detsamma" log jag varmt medan hon hängde sin jacka på en av krokarna,

"Mamma är i köket" informerade jag henne och hon nickade tacksamt innan hon gick förbi.

Jag andades tungt ut genom näsan och kollade upp på dörren igen.

Då steg Matts kropp in genom dörr öppningen, ett leende kom automatiskt fram på mina läppar.
Han log tillbaka och hans ögon travade över min kropp, där jag bara stod i klänningen som mamma insisterade att jag skulle ha på mig. Den var fin men inget speciellt.

"Wow, du ser fantastisk ut" andades han ut med samma leende och jag kände hur jag börjar rodna, varför skulle jag alltid rodna som en liten skolflicka så fort någon sa något snällt till mig? Jag studerade hans klädsel. Han hade på sig kostymbyxor en shorts och fluga, det var stiligt det fick jag ändå erkänna.