Jag kommer fram till mitt skåp, lägger in mina böcker och byte dom mot ett par nya. Allt gör jag med mitt medvetande i en tjock vit dimma.
När jag sedan vänder mig om efter att ha låst skåpet får jag syn på Elsa och Christian. De kommer gåendes ifrån biologisalen och skrattar glatt precis som vanligt. Christian säger någonting och lägger armen om Elsas axlar för att ge henne en snabb kram i stegen, precis som vanligt. När när de får syn på mig dör deras leende snabbt ut och de viker direkt bort sina blickar, inte som vanligt.
Jag försöker ropa på dom men ingen vänder sig mot mig, inte så mycket som sneglar på mig gör dom när de går förbi mig till deras egna skåp.
Det känns som att hela min hals snöras ihop, allting gör ont och jag känner mig otroligt liten och övergiven. Tänker de också undvika mig nu?
Bilden av dom när de går igenom korridoren suddas ut av tårar som trängs sig fram i mina ögon. Jag orkar inte ens blinka bort dom utan sväljer istället hårt för att få bort dem svidande klumpen i halsen och torkar snabbt bort den första tåren som brutit sig loss.
Min lektion börjar om 4 minuter alltså finns det ingen tid för gråt. Jag bitar ihop och fokuserar blicken framåt och börjar gå.
Vad är det som har hänt?
Insåg precis att jag inte har uppdaterat på 2 veckor, hehe. Men nu ska jag iallafall föröka bli lite bättre
Hade👋
YOU ARE READING
My cup of coffe |pausad typ|
RandomVarje morgon går jag in på samma café, beställer samma sak och faller mer och mer för honom. Beslut, man kan tänka på saker, vända och vrida på dem miljontals gånger i huvudet, spela upp möjliga scenarion. Men när det väl händer så måste man följa s...
