/Harrys POV/
...
Harry, Hermione och Ron var påväg till deras lektion i örtlära.
Ron babblade på om hur han och Fred hade bråkat i sällskapsrummet tidigare och Hermione frågade honom hela tiden bara en massa följdfrågor, som:
"Men vem var det som startade bråket ifrån första början?"
"Varför bråkade ni?"
"Varför tog du inte bara fram hans saker?"
Harry gick mest bara bredvid dem och skumlyssnade. Han hade fullt upp med att se på den killen som stirrade på honom. Killen som hatade honom. Killen som var hans så kallade fiende. Draco Malfoy.
"Harry? Hallå vi pratar med dig", den viftande handen framför Harrys ansikte fick honom att plötsligt hoppa till och bryta kontakten med killen som en gång i tiden varit en dödsätare.
"Jo, jag frågade om du ville följa med till biblioteket efter klassen i örtlära Harry", yttrade Hermione glatt innan hon tog tag i Rons hand.
"Aa visst", ända sedan kriget hade det varit dem två, Hermione och Ron. De gick inte att sära på. De var med varandra hela tiden, lämnade inte den andre ur sikte.
"Jag fattar inte att Draco vågade sig tillbaka hit efter vad han gjort!", sade Ron hastigt.
"Ron, det är inte hans fel att hans föräldrar var svin, vi ska inte lägga oss i för mycket", sade Harry då för att uttrycka sina åsikter.
"Harry, varför försvarar du honom?", både Ron och Hermione kollade lite konstigt på Harry medan han bara fortsatte gå.
Men han visste inte om det var meningen att försvara den ljushårige killen, det kanske bara blev på det viset.
...
/Dracos POV/
...
Draco kollade över klassrummet på Harry som satt och läste i sin bok. Pojken bet sig lite lätt i underläppen medan han såg väldigt fundersam ut. Hans gröna ögon såg Draco lysa ända fram till sig och de var det ända han kunde tänka på.
Nej Draco, du får inte, du får inte tänka på honom så, fortsätt bara läs och ignorera honom, tänkte Draco tyst för sig själv vilket inte var den första gången.
Ända sedan han kommit tillbaka hit - för att gå det åttonde året - har han bara inte kunnat sluta tänka på "pojken som överlevde", på hans leende, på hans fina ögon och på hans rufsiga, perfekta hår. Men Draco visste att det bara var en fas, det var bara för att han kände sig ensam och var i behov av någon eller något.
Efter att Draco lämnat sina föräldrar så hade han ingen, inga riktiga vänner och ingen som verkligen brydde sig. Han var totalt ensam.
Han visste att Harry hatade honom och att de var så kallade fiender men Draco beundrade hans mod och hans vilja, vilket ingen visste. Harry är för bra för att ens ha rätten att kolla på mig, tänkte Draco vilket inte gjorde honom stolt direkt.
McGonagall som nu var rektor på skolan hade hjälpt honom mycket, hon hade låtit honom få sova i skolan medan de flesta andra var på lov och att hon lät honom gå det sista året, bara det var helt otroligt.
"Så nu kan ni gå, lektionen slutar", alla elever ifrån både Gryffindor och Slytherin packade ihop sina saker och var snabbt ute ur klassrummet.
"Hallå Malfoy, kom vi måste prata", Harry stod bakom Draco så han vände sig om och såg honom stå där med sitt en aning skäggiga ansikte.
"Ehhm... okej", Draco kollade sig runt och såg att nästan alla elever som han gick förbi kollade äcklat åt hans håll.
Nu skulle det väl komma från Harry också. "Fyfan, att du ens vågar dig hit", "Din jävla dödsätare", "du förtjänar inte att vara här, fan åk till Azkaban!"
"Draco, jag vet inte varför du kollar på mig hela tiden men asså kan du bara sluta, jag vet att du hatar mig så du behöver inte förtydliga det", med det sagt blev Draco ämnad utanför klassrummet och såg en Harry springa efter sina vänner.
Ja, för det är ju precis så, Draco hatar ju Pojken med de runda glasögonen och de perfekta leendet.
>>>
OKeiii, Drarry. Ja, ja, ja.
XO, Edine
YOU ARE READING
Broken Boy, Broken Heart | Drarry
Fanfiction"Draco malfoy taught us that most pepole are not born evil." "The World isn't split into 'good pepole' and 'Death eaters." ... Draco Malfoy har fallit så hårt för pojken som överlevde, och han vet inte hur han ska ta itu med såren som han fick när h...
