Demon kung

Där äventyret börjar

DEMONKUNG

Nu kanske ni inte riktigt vet varför jag är i skogen på kvällen. Men låt mig förklara min situation för er så att ni får en bild. Jag bor med min familj i en klan. Jag skulle egentligen ta över klanen men eftersom jag är en tjej är jag tvungen att klä mig som en kille och ingen vet att jag är en tjej.

I klanen är det alltid någon som får krafter och jag fick dem denna gången. Det är en hemlighet som har ärvts i generationer inom klanen. Mina föräldrar ville inte att jag skulle använda krafterna mot dem så de tyckte att det var bäst att låsa in mig i källaren. Där kan jag inte öva på krafterna och jag är inte starkt alls på grund av brist på träning. Det finns inget fönster i källaren och jag får aldrig gå ut och eftersom att jag aldrig har varit ute så är jag kritvit och ser ut som om jag vore sjuk. Men den senaste tiden har min pappa tränat mig så att jag kan slåss och min mamma har lärt mig att fäktas. Jag lär mig snabbt och är redan den bästa i hela klanen. Eftersom att jag inte får vara ensam när jag är ute så kontrollerar mina föräldrar klanen istället för mig. Nu när jag tränar så försöker mina föräldrar vara lite snällare mot mig, de kan ju inte riskera något.

När jag var mindre och var inlåst fick jag inte gå i skolan. Jag hade böcker i källaren som jag kunde läsa. Jag har lärt mig själv allt jag vet och jag har ett fotografiskt minne och kommer ihåg allt. Jag glömmer aldrig någonting. Mina föräldrar är avundsjuka på mig och de kallar mig demon. De kan inte ens hantera att deras barn är bättre än dem. Dem hatar mig och slår mig ibland men dem påstår att det är för mitt bästa. Jag vågar inte göra någonting mot dem med mina krafter så jag antar att dem har lyckats att tänja mig.

En dag attackerades byn av en klan som heter The Red Roses. De dödade alla i sin väg. Alla var panikslagna. Jag lyckades på något sätt ta mig ut ur huset och jag sprang in i skogen. Ingen annan kom ut levande.

Det är där jag är nu. Det är kväll och det regnar och blixtrar kraftigt. Jag vandrade länge tills att jag kom till gränsen av demon kungariket. Jag tog ett steg över gränsen och stötte på banditer. De kidnappade mig, de bara tog tag i mig. Jag kämpade såklart emot men jag hade ingen chans mot dem alla. Jag gav upp, jag var ändå så trött. De hade trätt på en luva på mitt huvud och jag hörde ljudet av ett trägolv. Vi var troligen på ett skepp då det gungade kraftigt och jag hörde ljudet av vågorna. De tog av luvan från mitt huvud och tittade på mig förvånat. "Rött hår och röda ögon..." "Är inte detta demon kungen! Har vi kidnappat demonkungen!" "Vi får inte låta någon se honom annars kommer vi att avrättas!" Det var troligtvis bossen som sa det då han var klädd mycket bättre än dem andra. De låste in mig längst ner i skeppet och det var kallt och mörkt. Det är inte så mycket utrymme här inne. De ger mig inte mycket mat och jag kan knappt röra på mig. Jag kommer att dö. Jag har förlorat allt hopp.

1 år senare

Jag hörde ett skrik och det bullrade uppe på skeppet. Jag orkar inte resa på mig. Efter ett tag blev det tyst och någon öppnade dörren. En man kom in och gick fram till mig. "Är du ok, Ers Höghet?" "Jag är ok" "Kan du resa dig?" "Ja det tror jag" Men jag reste mig för snabbt och ramlade. Jag klarade av att ställa mig upp genast igen. Jag har inte stått upp många gånger sen jag kom hit men jag klarade precis av att stå, lite vingligt såklart. Vi gick ut på däcket och där såg jag att alla banditer var fastbundna och soldater höll fast dem. Jag fortsatte gå och gick av skeppet och jag tittade upp. Det är stjärnor på himlen. Det är första gången jag är utomhus när det är stjärnor ute och de lös så starkt på himlen och det är så vackert. Jag kan inte sluta stirra på dem. "Vad tittar du på?" Jag kollade på han som hade sagt det. Det var en ung man med blont hår och runt min ålder. "J-jag tittar på stjärnorna. De är så fina" "Pffft det är ju bara stjärnor och dem kan man ju se varje kväll" "Men det är första gången jag har sett stjärnor så jag blev bara fascinerad av hur starkt de lyser på himlen" Jag stirrade upp mot stjärnorna igen. "Vi måste gå nu, Ers Höghet" sa mannen från innan. "Vart ska vi någonstans?" "Vi ska till ditt kungarike" sa den blonda killen.

Vi gick till ett par hästar och jag frågade hur dem visste vart jag var. "Det var en soldat som hade infiltrerat banditerna så att vi skulle kunna gripa dem för någonting men sedan rapporterade han att du var där så vi blev förvånade" sa mannen. "Ok" Han satte sig på en häst men innan det hjälpte han mig upp. Vi red ett tag tills vi kom till en stuga för att vila. Det var så sent och de ville att jag skulle vila. Jag vill inte somna, jag kan inte lita på dem och jag vill inte bli fångad igen. Jag var så trött att jag ändå somnade efter ett tag. En mardröm. Mina föräldrar dör framför mina ögon, de är elaka mot mig och jag kan inte göra någonting mot det. Den andra klanen kommer och attackerar. De mördar alla de ser och jag börjar gråta, jag är hopplös.

Jag vaknar av att någon skakar mig. "Vem är du?" frågar jag halvvaken. "Jag är Lord Henry och han med blont hår är Lord Sam" Jag torkade mina tårar. "Varför grät du?" frågade Sam. "Jag drömde bara om en sak som hände för längesen" "Vi bör nog rida vidare så att vi kommer tillbaka till slottet innan det blir natt igen" sa Henry. "Ok" Jag reste mig upp långsamt. Jag fattar fortfarande inte varför dem kallar mig Ers Höghet, men om det kan rädda mig ett tag så tar jag gärna på mig rollen ett tag tills att jag förstår hela situationen.