Demon kung

Farliga platser

FARLIGA PLATSER

Jag har inte fått tillbaka energin och jag blir lätt trött. Jag har ju inte rört mig mycket på ett bra tag. Jag är svag och mina muskler har förtvinat mycket. Vi red ett tag tills vi kom fram till en hög mur. När vi kom in så var det många hus och en lång stig upp till ett stort slott. Henry red ända upp till slottet och hjälpte mig ner. Allt detta är bara för mycket för mig att ta in. Jag känner mig snurrig. "Är vi säkra nu?" "Ja, ingen kommer in hit utan att vi vet det" sa Henry. "Ok bra." så fort de orden hade lämnat min mun så kollapsade jag. "ERS HÖGHET!!" skrek Sam och Henry. Henry sprang fram till mig och lyfte upp mig och sprang sedan in med mig i slottet. 3 dagar senare vaknar jag upp och där hade Henry suttit och väntat på att jag skulle vakna. Jag tittade ut och det var en varm och solig dag. "Är du ok, Ers Höghet?" "Ja, jag känner mig bättre." En kvinna gick fram till mig och sedan tog hon fram sin hand mot mig och hennes hand började lysa. "Jag är Luna och jag ska se om du har några skador. Jag är helare" "Nej, det är ok" insisterade jag. Jag ställde mig upp och tittade ut genom fönstret. Solen är så varm och vacker. Detta är första gången jag ser ett såhär starkt solljus. "Har du aldrig varit ute i solen du är ju kritvit?" sa Luna. "Det är första gången eftersom att jag har varit inlåst i mitt rum i hela mitt liv." "Har du aldrig varit utomhus?" hörde jag någon säga med en förvånad röst. Jag vände mig om och såg Sam. "Jag var utomhus för cirka 1 år sen när jag sprang ifrån en klan som dödade alla i sin väg men låt oss inte prata om det förflutna."

Jag vände mig om mot Henry och frågade vad jag skulle göra och kanske också berätta med vad han menade med 'Ers Höghet'. "Du har rött hår och röda ögon så du är demonkungen eftersom att det är ingen annan som har det och det visar att du är av kungligt blod. Du har magi och kan skydda alla i kungariket. Bli vår 10:de kung""VAAAAA! Är jag kung!" "Ja du är kungen och du ska styra detta riket från och med efter att du krönas" sa Sam. "Ok, men hur ska det gå till. Jag har aldrig använt mina magiska krafter!" "Man måste inte ha magiska krafter men det är sällsynt att inte ha det bara" sa Henry. "Kan du inte använda magi din mes, vi kan inte anförtro demon kungariket till någon som inte kan försvara det" sa Sam. "Låt oss inte prata om det nu. Det är middag och om du Ers Höghet känner dig tillräckligt bra så kan du också komma och äta med oss" "Jag mår bättre än jag någonsin har gjort" Jag följde efter dem till matsalen. Där är det några andra som sitter och äter middag. En av dem får syn på mig och springer fram till mig och går ner på ett knä. "Jag är lord Simon och jag står alltid till din tjänst Ers Höghet" "Ställ dig upp, du behöver inte vara så formell" Någon annan gick fram till mig och knuffade bort Simon. "Är det här vår nästa kung!" "Hur kan du säga så till vår kära kung!" "Pfff" sa han. "Trevligt att träffas, vem är du?" "Jag är lord Markus" Jag gick vidare och frågade en kvinna vid bordet vem hon är. "Jag är Jasmine." "Trevligt att träffas."

Alla satt du till bords och åt. Jag plockade upp gaffeln men jag hade inget stadigt grepp om den då jag var lite skakis över allt som hänt och hela situationen. Jag har haft mardrömmar om allt hemskt som hänt och jag ser bilden framför mig om hela min klan som är döda när jag blundar. När jag öppnade ögonen kollade alla på mig i tystnad. Jag hade släppt en tår. Jag var tacksam för Jasmine som försökte få igång en konversation. "Så hur gammal är du?" "Jag fyllde 12 detta året" "Då är du inte så gammal" sa hon och log. "Jag gillar inte att vara formell så nu när du kan våra namn vill jag veta ditt" sa Jasmine. Jag tittade ledset på henne. "Berätta ditt namn, det är väl inte så att du har ett konstigt namn din mes" sa Sam. "Ja-jag har inget namn" sa jag besviket. Alla tittade förvånat på mig. "Har du inget namn?" sa Markus. "Nej, jag har aldrig fått ett namn för att jag inte behövde ett då ingen skulle få träffa mig. Mina föräldrar sa att de inte ville ge mig ett namn" "Det gör inget, vi kan kalla dig Ers Höghet" sa Simon.

Det blev tyst och alla hade ätit upp. Jag gick till mitt rum och såg att solen fortfarande sken. Jag vill gå ut men de lät mig inte eftersom att det var för farligt då kröningen är snart. Men jag vill så gärna gå ut! Jag smög mig ut genom slottets portar och gick ner den långa stigen. Det är många där som stirrar på mig. Dem kan säkert se att jag är kungen på grund av mina röda ögon och mitt röda hår! Jag går utanför muren och in i skogen. Jag ser en stor backe där jag kan se när solen går ner. Jag har läst i en bok om solnedgången. Det stod att den var vacker så jag satt och väntade ivrigt.

Solnedgången kommer äntligen och den är så vacker. Jag vänder mig om och ser någon som står bakom mig. "Är du kungen?" "Ja, tydligen så är jag det" "Då är det rätt person, följ med mig nu" "Nej, jag får inte följa med främlingar" "Du ska följa med mig, jag kan få mycket pengar om jag lämnar över dig till kungen över människorna!" "Nej, SLÄPP MIG!!" Han tog tag i mig och försökte dra mig. Henry kom springande till mig men en person som hade gömt sig i buskarna hoppade ut bakom Henry och attackerade honom. Henry är bra med svärd men mannen som håller mig hotar med att döda mig med sitt svärd och trycker den mot min mage om Henry rör sig. Henry ger upp och skulle precis lägga ner sitt svärd när Sam kommer. Mannen som håller mig blir rädd och trycker in svärdet i min mage. Det kommer mycket blod. "NEEEEEEEEEEEEEJ" skrek både Sam och Henry.

Markus och Simon kom springande. De ville springa fram till mig men jag hindrade dem. När de två männen tänkte fly så var det precis som om någon sa vad jag skulle göra. Jag började lysa rött och framkallade vatten och började sväva. Jag använder kraftfull magi och fångade dem i ett fängelse av vatten. Markus och Simon höll fast dem. Jag avslutade min magi och och ramlade ner men Henry fångade mig. Jag säger åt Henry att lägga ner mig på marken. Jag lägger handen på mitt sår. Helt plötsligt är det många som har samlats runt omkring mig. Även Jasmine är där. Jag drar ut svärdet och använder mina krafter för att hela mig. Mitt sår är borta men smärtan är kvar. Jag ställer mig upp och kollar på dem andra. Dem är förvånade över att jag helade mig så snabbt. Jag visste inte ens att jag kunde göra det där. Det var någon som viskade i mitt huvud och jag bara agerade efter det.