Hello Stockholm

4. Hold On We're Going Home

----------------------------------------

~~~~~~~Torsdag Kl 08:03~~~~~~~

När det välbekanta ljudet av bussen närmade sig bakom mig, frös jag till is.

Nej det är inte sant! Frustrerat rotade jag runt med handen i skinjackans ytterficka och fortsatte sedan vidare ner i väskan. Jag hade glömt busskortet. Helvete.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Värmen slog emot mig när jag klev in genom dörrarna till skolan. Min promenad från busshållplatsen hade tagit lite mer än 40 minuter och nu var jag genomfrusen på grund av det kalla vädret. Det blåste och regnade utanför skolans väggar, och jag var tacksam att äntligen vara framme när jag styrde stegen åt höger ner i den knäpp tysta korridoren.

Med tanke på att alla lektioner var i full gång och att jag var sen, var det inte så konstigt att inga människor syntes till.

Koden till skåpet skrev jag in med högerhanden samtidigt som jag borstade av de gulnade löven från jackan med den andra.

Jag skulle aldrig förstå vad det var för någon relation jag och löven hade, men det var inte en bra sådan kände jag på mig. Löven var irriterande då de hela tiden envisades att suga fast som en sugpropp utanpå min kropp.

Jackan krängdes av och kastades i det gröna sunkiga skåpet. Engelska böckerna togs sedan ut innan jag smällde igen skåpsdörren med axeln och satte kurs mot klassrummet som låg andra änden av skolan.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag öppnade dörren till klassrummet och möttes av vad som kändes 100 ögon stirrandes på mig. Smått Skenerat började jag pilla på berlocken som satt min vänstra handled i silverarmbandet.

"Nu passar det att komma alltså" Göran, engelska läraren tittade sträng på mig som stod och tryckte dörröppningen. Själv stod han framme vid tavlan med en penna i högsta hugg.

"Glömde busskortet" svarade jag ursäktande och försökte låta självsäker.

Göran suckade och fortsatte:

"Sätt dig på en ledig plats och slå upp sidan 117 i workbok". Han vände sig sedan mot tavlan och fortsatte skriva upp grammatikorden.

Jag sicksackade mellan bänkraderna fram till den lediga bänkplatsen i bortre delen av klassrummet.

En duns hördes när jag la ner böckerna på det bruna bordet och sedan slog mig ner på platsen närmast fönstret.

Blicken från ett par välbekanta ögon brände i ryggen men jag tänkte inte vända mig om. Istället tog jag upp mobilen och svarade på Hannas oroliga sms om vart jag höll hus och lade sedan all fokus i engelskaboken.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~"I got my eyes on you

your everything that I see

I want your hot love and emotion, endlessly

I can't get over you

you left your mark on me"

"Hold on we're going home"

"Eh va?" jag snurrade förvånat runt i sökandet efter personen som kanske hade sagt något.

"Låten du lyssnar på?" Personen tittade frågandes på mig.

"Aha, aa'' svarade jag samtidigt som jag drog ur hörlurarna ut öronen och tryckte på pause knappen på sladden.

''Den är bra.'' Jag tyckte att det började bli smått stelt då jag inte hade en aning om att jag tidigare varit förföljd.

''Ja det är den'' Förresten hur visste du att jag lyssnade på den låten?

Jag gick på den regnvåta trottoaren under en och hade nu oförberett fått sällskap av en viss Felix till höger om mig.

"Du gick och sjöng högt" svarade han någorlunda retsamt. Jag kunde snabbt konstatera att han gick rakt på sak och inte använde onödigt mycket ord när han pratade. Felix gick med händerna nerkörda i byxfickorna och med en gul snapsback nertryckt på huvudet. Eftersom det bara var 11 grader ute hade sommar t-shirten ersatts med en svart collagetröja med ett lejontryck och en blå jacka över.

''Oj. förlåt'' svarade jag generat och kände hur kinderna började hetta till och skifta till en rödare nyans. Det var inte så att jag var den bästa sångaren precis.

''Förlåt för vad?'' frågande han smått chockat samtidigt som han höjde ett ögonbryn.

''För att jag sjöng högt antar jag'', svarade jag osäkert och drog handen genom mitt svarta hår samtidigt som jag någorlunda stressat rättade till den röda skinjackan.

''Du skämtar va?'' svarade Felix och började med ens att skratta. Åh hans perfekta skratt.

''Nej eller jag vet inte'' Nervöst sparkade jag på en sten med skon så att den rullade några meter framför oss och sedan ut på vägen.

''Du behöver verkligen inte be om ursäkt för att du sjöng, det är helt lugnt för mig'' log Felix tillbaka.

Om han inte slutade le snart skulle jag smälta till en pöl på asfalten och försvinna. Jag älskade och älskar det där leendet. Jag ruskade diskret på mig eftersom det kändes konstigt att gå runt och tänka på hur mycket jag tyckte om killen som gick bredvid mig på trottoaren.

''Du, alltså jag ber om ursäkt om jag inte kände igen dig först när vi pratade för några dagar sedan. Antar att jag var väldigt nervös för att börja i en ny skolan'' stammade jag snabbt fram.

''Du ber mycket om ursäkt va? frågade Felix oförberett. Smått överrumplad över denna fråga visste jag knappt vad jag skulle svara.

''Eh vet inte antar det, kanske.''

Gud vad denna kille gjorde mig nervös. Jag kände hur jag började svettas och diskret försökte jag känna om jag luktade illa.

''Gör inte det'' Felix hade stannat och stod nu vänd mot mig i korsningen.

Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra eller säga stannade jag och blev som fast frusen i marken.

''Spelar ingen roll om du vet vem jag är eller inte, tycker ändå att du verkar bra eller vad man säger'' skrattade han nervöst fram med blicken fäst vid mina fötter som var pryda med ett par föredetta vita converse.

Efter en stund som kändes som en hel evighet lyfte han blicken och jag kunde nu stirra rakt in i Felix klarblå ögon.

Någon sekund senare öppnades himlen och regnet började forsa ner över oss.

--------------------------------------------------------------------------------