two hearts beat as one // fogge

Kapitel 4

"Amen bara lite hångel.. kom igen Ogge.. snälla!" jag sätter mig upp i sängen med ett ryck, jag kollar åt sidan och ingen är där, jag suckar och lägger mig ner igen, jag måste verkligen fråga Ogge imorgon, det känns verkligen som att jag varit full och på något sätt fått honom att hångla med mig eller något, jag suckar och lägger mig ner igen tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag försöker somna om, jag vrider och vänder mig i sängen och kan tillslut inte sova mer, jag reser mig upp och går emot badrummet, jag sätter mig ner på toaletten och andas, jag vet inte varför jag går till just badrummet men jag är säker där, jag ångrar att jag inte gick till Oscar idag igen, som tur är inte pappa hemma idag så jag behöver inte vara rädd. 

Jag kollar ner på mina handleder, mina ärr är nästan läkta, även de ihopsydda ärren är läkta och jag suckar, jag har inte skadat mig själv sedan jag fyllde sjutton och nu har det nästan gått ett halvår, jag är snart arton. Snart vuxen. Felix Sandman, han ska bli vuxen han också. Fast jag är nog redan rätt vuxen, jag har ju aldrig direkt fått vara ett barn. Folk tror att jag röker och grejer för min såkallade badboy image, men så är det inte. Det är så jag blivit uppfostrad.

Jag kollar ner på mina handleder, ett litet ärr till kan väl inte skada, jag plockar försiktigt fram rakbladet och kollar noga på det, det är det storsta jag har, det skadar bäst. Jag kollar noga på det och överväger mitt beslut, jag borde kanske inte göra detta just nu, jag kanske inte mår tillräckligt dåligt. Jag suckar och himlar lite med ögonen för mig själv, just nu mår jag jättedåligt. Sämst. Jag har nog aldrig mått sämre, vem försöker jag lura? 

Jag måste göra detta, det läker på någon månad, jag kan gå med långärmat tills dess, Ogge behöver inte veta något. Ingen behöver veta, det är det magiska med en depression. Man kan dölja den, jag har dolt min väldigt bra, ingen märker av den. Jag är bra på att dölja saker, jag är bra på att lura alla att allt är bra. Det gör jag ofta, hela tiden för att vara mer exakt. Jag känner inte av glädje, men det är ingenting jag visar. Jag är alltid glad, eller jag verkar vara glad, jag vet inte. Jag kanske är glad, jag har glömt bort hur lycka känns. Hur det känns att vara glad och kär och lycklig. Det är något jag inte fått uppleva på flera år, men jag antar att det är mitt eget fel. 

Jag är ju egentligen ingenting värd. Jag har inget värde. Jag har aldrig fått motsatsen bevisad för mig iallafall, jag borde inte ha något värde, jag menar, jag går inte att älska. Ingen älskar mig, Oscar säger att han älskar mig. Men han är min kusin, han har aldrig sett mina ärr, mina armar, mina tankar. Alla sömnlösa nätter, alla tårar, alla skrik. Han har inte sett det där, han vet ju inte, han kan inte rå för att han inte vet heller. Jag har ju inte sagt någonting, egentligen så får jag skylla mig själv hela tiden, allting som händer i mitt tragiska liv är ju mitt eget fel, jag kan inte skylla det på någon annan, jag får skylla mig själv när pappa sllår mig, jag är så jävla stor i munnen, inte bokstavligen. Men jag ska alltid snacka innan jag tänker, jag är så impulsiv, men ja, det sitte väl i min diagnos, jag har adhd, och jag har någonting mer också, något i hjärnan eller det är nog inte i hjärnan det bara känns så, det är som migrän. 

Jag fick det redan när jag var nio, pappa vägrade betala för min medicin så jag får kämpa extra mycket för att stå emot sjukdomen, jag klarar det rätt bra men man får inte retas med mig, jag skulle klara av det med medicinen men utan den så brister det för mig direkt. Jag klarar inte av sånt där, jag har slagits många gånger, jag har skrikit och sagt saker jag ångrat sedan, men även det är mitt fel. Jag kan inte skylla allting på min sjukdom, eller min diagnos, som de kallar den. Jag kallar den sjukdom, det är en sjukdom. Det är inte jag, den gör mig sjuk. 

Trots allt så känner jag att utan min adhd skulle jag inte vara jag, då skulle jag vara någon annan Felix Sandman, någon med ett tragiskt liv. Det är min adhd sm gör mig så kaxig och dryg, jag menar oftast inte att låta dryg men jag blir lätt sån. Ingen vet om att jag har diagnosen, eller jo min pappa. Men han har inte brytt sig om att berätta för någon av mina lärare och jag vet inte rikigt vad jag ska säga.