Med stängda ögon •The Fooo fanfic•

Kapitel 12

Madelens perspektiv:


Jag kollade runt mig. Överallt satt personer som såg bleka ut och vissa grät.

Dom vita väggarna tycktes komma närmare. Jag hatade sjukhus.

Varje gång en sjuksköterska kommer ut genom dörren till väntrummet kollar alla upp.

Dom undrar såklart om de e deras namn dom ska ropa upp.

''Alina Jensen'' Sa en sjuksköterska o en tjej i min ålder reste sig hastigt o skyndade sig till dörren.

''Madelen? Hm.. Jag tror inte vi har efternamnet på de-''

''De e jag'' Avbröt jag sjuksköterskan.

Hon log varmt o visade mig till ett rum.

Där inne låg han. Oscar.

Jag gick fram till sängen. Oscar blundade men jag såg hur hans bröst rörde sig så han andades.

''Det ser värre ut än vad de är'' Sa en kvinnlig röst bakom mig och jag vände mig om.

De va en doktor.

''Han har slagit i huvudet men kommer bli återställd om några dar. Han sover bara'' Sa doktorn och log mot mig.

''E du hans flickvän?'' Fortsatte hon.

''Nej, aldrig haha. Kompis'' Rättade jag snabbt.

Doktorn nickade och lämnade sedan rummet.

Jag vände mig mot Oscar igen och tog hans hand.

Den var inte kall och livlös som jag hade trott, nej den var faktiskt varm.

''Förlåt Oscar'' Sa jag.

För om man tänker på det så var det ju faktiskt mitt fel. Oscar hade inte gått ut mitt i natten om det inte var för mig.

Eller var det inte mig han letade efter?? Hade jag inbillat mig att jag var viktig för Oscar? Var det nåt annat som fått honom att gå ut?

Utan att jag tänkt på det hade jag gripit hårdare och hårdare runt Oscars hand.

''Ouch'' Sa han och jag stirrade förvånat på honom.

''Så du sover inte?'' Sa jag lättat, för även om han inte var död så såg han död ut när han sov.

''Nja asså nej inte längre''

''Väckte jag dig?!'' Sa jag förskräckt.

''Njaa asså.. kan vi prata om nåt annat?''

Jag blev helt ställd.

''Öh.. jaha.. okej..'' Svarade jag.

''H-hur mår du?'' Stammade jag för plötsligt var jag rädd för att säga fel saker.

''Bra antar jag. Jävligt ont i huvudet'' Sa Oscar och skrattade lite.

Jag tvingade fram ett leende.

Fan vad stelt.

''När kommer dom andra?'' Frågade Oscar.

Jag skulle svara men kunde inte. Jag var inte tillräckligt utan han ville bara att dom andra skulle komma.

''Ska jag gå?'' Frågade jag utan att svara på hans fråga.

''Nä då, men var är Omar, Felix och Ogge? Och mina föräldrar? Har ingen ringt dom?''

''Jag har inte sagt till killarna och jag tyckte att dina föräldrar kanske får panik eller nåt om dom fick reda på det innan du hade vaknat'' Förklarade jag.

''Jaha så du bara bestämde om mina bästa vänner och föräldrar skulle få veta att jag blivit påkörd!''

''Nej men-''

''Vadå nej?! Det gjorde du visst!''

''Okej men Oscar chilla! Jag ville bara hjälpa till!'' Sa jag och kände hur ilskan steg i mig.

''Hjälpa till?! Genom att låta mina polare och föräldrar tro att jag blivit typ kidnappad'' Oscar höjde rösten.

''Förlåt Oscar, jag visste inte''

''Men sluta med bortförklaringarna!'' Skrek Oscar och det blev för mycket.

Jag sjönk ihop på golvet med tårar rinnande nedför mina kinder.

''Vad försigår här?'' Sa en sjuksköterska som kom in.

''Jag vill inte ha henne kvar.'' Sa Oscar och pekade mot mig.

Sjuksköterskan ledde mig ut och precis när hon stängde dörren hörde jag Oscar säga en sak..

''Hah du har rätt. Aldrig att du skulle vara min flickvän''


A/N

Förlåt för förseningen!

Kommentera inte saker som 'Oscar skulle aldrig säga så' o blablabla för det har en förklaring!

Va tycker ni? Ska jag skriva mer 'rätt' eller 'förkortningar'?

'Rätt': och, med, det, var/vad
'Förkortninar': o, me, de, va


Puss o kram små änglar💕


/Sess✨