Yes sir, yes

Kapitel 24

Både Annie och Lisen ryckte till när jag öppnade dörren till vårt rum, och kollade sedan nyfiket mot mig. Jag stängde dörren efter mig och vände mig sedan mot dem.
- ... Nå, hur gick det? Frågade Annie när jag inte sa något. Jag började småle.
- Generalen vet ingenting om oss, han frågade om vi skulle vilja bli militär i Afghanistan, sade jag och blottade tänderna i ett leende. Annie rusade fram till mig och gav mig en stor kram.
- Ååååh va lättad jag är!! Utbrast Annie. Jag kramade henne hårt tillbaka. Jag var också lättad, men nu hade en ny klump i magen börjat växa till. Jag hade sagt att jag skulle kriga i Afghanistan. Jag skulle riskera mitt liv. Jag skulle kunna gå tillbaka till generalen och säga att jag inte ville det, men då skulle Kristian bli så besviken. Och det är klart att jag alltid velat kriga för de goda och visa mina kunskaper, men nu när man verkligen fick chansen, och insåg allting som kunde gå fel, var man inte lika peppad längre. Annie och Lisen hade på sig myskläder, de hade tydligen bestämt att de skulle stanna inne ikväll bara för att vi trott att detta var min sista kväll.

- Vad väntar ni på? Byt om så kan vi sticka ut och dricka! sade jag med ett leende. Annie studsade upp och Lisen började le.

- Yes! Nu ska vi festa som fan! sade Annie entusiastiskt och rusade fram till sitt skåp för att leta upp något att ha på sig.

Klockan närmade sig halv 11, och Lisen, jag och Annie hade bytt om. Lisen hade på sig en vit blus som gjorde att hon faktiskt såg rätt feminin och söt ut. Annie hade släppt ut sitt fina hår, och bar en tajt topp till en löst åtsittande kjol. Jag hade lyckats rota fram en röd tajt klänning som med en hög urringning, som smet sig smickrande runt kroppen, och sedan matchat med bara ett par svarta pumps. De andra killarna verkade redan ha stuckit till puben så vi gick själva ditåt ringlandes på våra klackar.

Precis som en film, så riktades alla blickar mot oss när vi steg in på puben, men det var kanske inte konstigt, för det första var vi typ de enda tjejerna på puben, och för det andra, min klänning var ju så jävla snygg, haha!

Jag letade med blicken runt på puben och såg hur Erik tydligt spanade in min kropp. Jag fick sedan syn på Kristian, men han var nog en av dem killarna som inte hade upptäckt att vi kommit in, och stod i ett killgäng och pratade med en öl i handen. Vi började gå fram till baren, och på vägen fram gick Erik förbi bakom mig och sa lågt:

- Daamn, Angie

Där bestämde jag mig direkt att jag skulle försöka hålla mig långt borta ifrån honom ikväll.

Vi beställde 3 drinkar och började mingla lite smått. Snart kände jag händer som försiktigt lade sig runt min midja. Jag hoppades innerligt att det inte var Erik, men som tur var kände jag en parfym som jag kände igen allt för väl.

- Var du tvungen att ta på dig en skitsexig klänning? kände jag Kristian säga mot min hals. Jag fnissade till.

- Jag visar ingen clevage iallafall, flinade jag och snurrade runt med barstolen så jag var vänd mot honom. Kristian log snett och skakade på sitt huvud sakta medan han granskade mitt ansikte.

- Håll dig borta från klängiga killar, befallde Kristian och höll fram sitt finger framför mitt ansikte, innan han försiktigt nuddade min näsa med fingret och flinade snett.

- Då är jag rädd att du måste gå, skrattade jag. Kristian skrattade till innan han nickade, och försvann sedan bort. Jag vände tillbaka stolen och beställde en ny drink.

Det gick några timmar. Jag hade druckit många glas, och varit och dansat flera gånger, men alla gånger bara med Annie och Lisen. Nu satt vi alla i baren. Jag hade känt ett tag nu hur alkoholen hade spridit sig i kroppen, men istället för att få det lyckorus jag brukade få, började jag nu istället bekymra mig över att jag och Kristian skulle skickas iväg till Afghanistan. Jag fick upp dessa hemska bilder i huvudet, hur jag blev skjuten i foten och blev lämnad ute på fältet. Först efter timmar när det lugnade ner sig hade någon hittat mig, och lagt mig bland andra kroppar, både döda och levande. Där skulle jag ligga och ruttna, tills någon äntligen förstod att jag levde, men då var det försent. Såret hade redan blivit infekterat, och kulan satt kvar i foten. Kanske förblödde jag. Och resten av min familj skulle få ett besked hem att jag hade dött.

Jag kippade efter luft och blinkade några gånger. Jag såg suddigt, hade jag börjat gråta? Jag behövde få frisk luft.

Jag signalerade mot Lisen att jag skulle gå ut, innan jag vinglade genom puben och gick sedan ut. Den kalla vinden slog emot mitt ansikte och jag kramade om mig själv, jag hade glömt min jacka där inne, men det brydde jag mig inte så mycket om just nu. Jag började gå, jag visste inte var jag var påväg, men jag ville bara få bort de äckliga bilderna från min hjärna. Jag hamnade tillslut i byggnaden vi bodde, och först när jag kommit in kommer jag på den mest enkla lösningen någonsin, jag berättar bara för generalen att jag inte vill åka till Afghanistan! Jag var inte så nykter och tänkte inte direkt på konsekvenserna, så jag började gå mot hans kontor. Klockan var halv 1, så såklart var han inte där, så jag vinglade vidare på mina klackar mot hans rum.

Jag var inte ens säker på att det var hans rum, men utan att knacka öppnade jag dörren och möttes av ett ljust sovrum, tomt. Jag stängde dörren tyst innan jag gick in och kollade runt i det snurrande rummet, eller ja, det snurrade i mitt huvud. Jag var tvungen att sätta mig ner. Sängen stod närmst så jag satte mig ner på den bäddade sängen och kollade rakt framför mig i ett försök att få rummet att sluta snurra. Jag blinkade några gånger innan jag lade mig bak i sängen. Det var varmt. Det kändes som min egna säng. Var det min egna säng? Varför var det så jävla varmt? Sov Lisen och Annie? Jag hörde något ljud, kanske de snarkade. Jag borde byta om och sova. Med stängda ögon började jag dra i min klänning samtidigt som jag gäspade stort.

- Angelina?

Jag kollade med sömniga ögon upp och fick syn på huvudgeneralen, som precis hade kommit ut ur badrummet. Han såg chockad ut. Min klänning var halvt av och jag kollade förbryllat mot honom. Hans ögon granskade mig.
- Vad gör du här, Angelina?