Våga Lita

1.

Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och svalde hårt. Jag öppnade dörren och tog av mig ytterkläderna. Redan då harklade sig mamma i ett irriterat tonfall. Om hon lika väl bara var irriterad så skulle det hela vart mycket enklare. När jag kikade in såg jag mamma sitta på en stol vid bordet med en kopp kaffe i handen och kollade på mig. En sträng och mycket arg blick. Ångesten hade tagit över hela kroppen och jag darrade. Tårarna var inte så långt ifrån.
"Emilia! Skrek hon, du kommer och sätter dig här direkt och vi ska prata."
Säga emot vågade jag inte.
"Snälla var inte arg."Sa jag tyst med skräckslagen röst
"Arg!? Jag är förbannad!"
Jag satte mig på en stol mittemot. Hon tittade på mig med en ond blick. Sedan sa hon. "Förklara nu varför du inte gick till skolan och sa till läraren att du var sjuk." Om hon bara visste och kunde förstå tänkte jag... om hon visste hur jag mådde inombords. Men hon ville inte lyssna och inte förstå. Hon förstod inte alls. Pressen var för stor från henne.
Hon spände blicken i mig. Jag lät min blick vandra ner mot bordet och titta ner i det. "Men mamma du förstår ju inte..."
"Vad är det JAG inte förstår!?" "Det är ju DU som inte förstår att du inte kommer ha någon framtid pm du håller på så här, tänk om du inte orkar jobba då har du inget jobb och då har du inte pengar heller.""du har ingen framtid du kan inte ta hand om dig själv ens." Tårarna brände bakom ögonlocken när jag hörde henne säga allt samman. Det var sant jag visste det. Och om jag bara kunde må bättre och vara en bra människa... "jag skäms över dig. Att de kommer och frågar vart du har varit och allt."
En tår krossades i spillror mot den hårda köksbordsytan. Likadant krossades allt. Allt i min värld.
"Men jag orkar inte på samma sätt som andra." Sa jag tyst med gråten i halsgropen. "Men klara av skolan och att sköta dig måste du klara av." Snäste hon tillbaks.
"Men mamma du fattar inte hur dåligt jag mår allt är bara svart och jag har ändå ingen anledning att leva." Jag skrek, hela situationen pressade mig och gjorde mig arg. Arg på mig själv.
"Jaja klaga du på hur synd det är om dig" sa mamma och himlade med ögonen och frustade till.
Tårar började sippra nedför mina kinder mer och min andning blev allt häftigare.
"Förlåt." "Snälla förlåt..." mamma bara himlade med ögonen.
Jag kände mig så dum. Fastän att hon kanske borde ha förstått.

Jag hade lagt mig i sängen och hörde mamma och pappa snacka om mig i köket. Båda var lika arga.
Nu fick jag nog. Jag gick in i min garderob och satte mig på golvet och tog fram en väska. Jag öppnade upp blixtlåset på väskan och tog fram rakbladen som låg där. Jag kände den svala metallen i min handflata. Tårarna som droppade och krossades mot golvet. Jag satt där och tittade på rakbladet jag höll i handen.
Lät sedan min blick vandra upp mot mina nakna armar. Jag såg ärren. Alla ärr och alla sår. Det var som att det lyste om dem. Som att dem sa "Hej detta är jag Emilia 16 år och värdelös, hatad och störd" när jag såg mina armar började ett litet leende sättas i fart på mitt ansikte. Ett smärtade leende för jag visste att jag förtjänade alltsammans.
Jag förde rakbladet mot armen och drog snabbt, hårt och djupt. Det stack till av smärta. En domnande stickande smärta fördes genom hela kroppen. Det var skönt. Allt jag tänkte på nu var smärtan och blodet som sipprade nedför mina armar. Det var ändå vinter nu ju och jag skulle inte se konstig ut som gick i långärmat. Mina sår täckte jag alltid över med långärmade tröjor.
Jag tog papper och en handduk och försökte torka av allt blod. Såren från denna gången var djupare än vanligt. Jag log samtidigt som smärtan trädde fram mer och mer för varje sekund. Mina ögon började fyllas med tårar. En tår singlade ner. Jag tog handduken och virade runt armen. Torkade bort tåren med handflatan. Jag förtjänar detta tänkte jag. Alla år av all sikt... alla år av mobbningen...10 år! Äsch jag förtjänar ju det jag vet det. Jag smög mig ut från garderoben och mamma och pappas röster var äntligen borta. Jag brydde mig inte om vart dem var. Mamma överreagerar alltid för allting. Även fast detta var något som föräldrar brukar bli arga över dock. Men allt dem blir arga för ALLT.

Jag trädde över en tjock hoodie och gick ut från rummet för att gå ut.
"Det här beteendet är oacceptabelt, förstår du det!?" Skrek mamma. Hon menade förstås vad som hänt i skolan.
"Ja men förlåt snälla förlåt." Gnydde jag. "Så många gånger som du sagt det..."
"Åh nu tycker du säkert att jag förtjänar stryk igen va!?" Min mamma hade aldrig slått mig eller något sådant. Men hon hade sagt flera gånger att jag förtjänar stryk.
"Ja det gör du faktiskt!" Mamma skrek.
"Du ska hedra din moder och din fader."Sa pappa och tittade på mig.
Då borde väl han kunna respektera mig också ibland eller!?tänkte jag. Han hade aldrig respekt för mig någoting. Lyssnade inte på mig och inte heller mamma