Våga Lita

9.

Oskars perspektiv: när jag äntligen kom hem gick jag in på rummet och satte igång datorn.
Att spela gjorde mig lugn.
Men efter att jag spelat lite så gick jag in på facebook.
En notis poppade upp.
Jag blev förvånad när jag såg att det var en vänförfrågan. Va en vänförfrågan... till mig.
Jag öppnade upp och såg att det stod Emilia Asplund.
Det är ju hon från skolan  Jag accepterade men var lite fundersam att det var något lurt.
Men hon verkade så snäll.
Jag gav mig in i ännu en omgång "cs".

Emilias perspektiv:
Ännu en dag har jag nu kommit hem, utmattad och ledsen som vanligt.
Jag har såklart inget att göra heller, allt är som vanligt, så jävla tråkigt vanligt.... jag la mig ner i sängen ingen var hemma... inom mig skrek jag, ropade på hjälp, att någon skulle kunna hjälpa mig ut härifrån ut från mig själv, rädda mig från mig själv.
Men utanpå droppade det bara tårar, tårar och behovet av att skada mig.
En tår letade sig nedför min kind och smälte in på mina läppar, jag slickade mig om läpparna av ren reflex. Jag kände den salta vattniga smaken.
jag måste ut härifrån bort från mig själv. Jag får inte skada mig jag ska försöka sluta... bara för att... ja jag vet inte varflr egentligen för jag förtjänade det väl?

Jag gick in på facebook. Och plötsligt for tanken upp på oskar.
Jag darrade bara av tanken. Ska jag lägga till honom? Kommer det bli konstigt och kommer jag verka desperat?
En del av mig ville men den andra delen skrek till mig att inte göra det. Att ingen gillar mig. Motvilligt från den sidan så skrev jag oskar Olofsson i sökrutan.
Det ploppade upp några stycken men den första som kom upp var han. Det var han från skolan han den där snälla söta killen, som var blyg och intressan.
Jag stängde ögonen hårt och klickade på lägg till vän.
Jag vågade knappt kolla på hams profil. Men det lilla jag vågade se så såg jag hams profilbild han uppdaterade för 2 år sedan. En bild på honom och hans epatraktor.

Efter en stund fick jag en notis att han godkänt min förfrågan. Utan att jag han hejda mig så skrev jag "hej."
Eller hejda mig och hejda... jag ville ju... jag ville prata med honom men visste egentligen att det var pinsamt och att jag säkert får ångra det sedan.
Nervositeten grep tag i kroppen. Jag kände hur jag fick ont i magen och behövde gå på toa. En nervositet där det någonstans fanns en liten liten glimt av förhoppning. Nej Emilia.... nej... ingen kommer gilla dig... din jävla idiot....
Efter att jag vart på toa och försökt få ur mig nervositeten genom att skita så gick jag ut igen.
Jag plockade upp mobilen jag lämnade på köksön i all panik och vågade knappt titta. Jag stängde ögonen hårt och jag kände hur hjärtat pulserade ut mer blod, kände hur hjärtat ville leta sig upp i halsgropen och ut ur min kropp. Kanske splittras mot golvet så jag inte hade något liv kvar och inte behövde skämmas mer.
Men när jag kände efter lite till så kände jag förhoppningen, förhoppningen som låg och sjudade.
Nej Emilia vad har du gjort...vad har du gjort, tror du på det här... seriöst!? Rösterna skrattade hånfullt. Hannkommer inte ha svarat eller så skriver han bara att jag e nån idiot eller så.
Kroppen ville vika sig när jag tryckte på displayknappen. Sakta öppnade jag
Ögonen. Som om det vore en mardröm och att jag sakta vakanr upp för att kolla att det inte är verklighet. Men nu gällde detta bara ett enkelt litet meddelande. Jag måste ta mig i kragen och inte vara så spänd på det här.

"Hej:)" visades på skärmen. Oskar olofsson.... OSKAR OLOFSSON... han svarade. Med en smiley tillockmed. Mitt hjärta slog dubbla slag. Ett litet leende letade sig fram på mina läppar. Inom mig tjoade jag och grät nästan av lycka. Där ser ni hjärnspöken... tänkte jag.
Jag svarade direkt de här oskrivna reglerna med att vänta ett antal minuter eller så var inget jag la min tid på. Om det är en äkta bra person så ska den ju inte bry sig om man svarar för snabbt.
Vi fortsatte skriva om vad vi gjorde. Han spelade dator skrev han.
Jag sa att jag inte gjorde något. Jag menar att jag stod och hoppade av lycka var nog väldigt skrämmande att skriva. Dum som jag var ich att jag inte kunde hålla mig så frågade jag om han var singel. Jo visserligen tvekade jag länge innan jag bet ihop och blundade och skickade.
Ja det är jag haha:). Fick jag tillbaks
Gött skrev jag.
Nja ibland kanske. Skrev han tillbaks. Sedan frågade han om jag var singel. Hahah ja.... svarade jag.
Hanngav samma svar som jag. Men jag svarade" näe inte direkt;)."
Jag var ingen sån som skrev med killar och så. Men Oskar var ett undantag jag hade redan könslor för honom... ja sannerligen så hade jag nog känslor redan då han gick in där i matsalen och satte sig bredvid mig. Med sitt fina leende och skratt.