Våga Lita

10.

Emilias perspektiv: Jag var nervös redan när jag vaknade.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas i skolan idag.
Men jag skulle bli mycket mer nervös senare... det visste jag.

Jag satt i matsalen och snart skulle jag gå till biblioteket där vi skulle träffas. Jag bet mig i läppen och stirrade ner i tallriken. På tallriken låg endast ett äpple med några få bett. Jag kände att ångesten började locka sig fram. Mina händer darrade och var iskalla.
Vi skulle träffas om 5 minuter. Och jag ska gå dit i förväg för annars blir det pinsamt. Jag var snart vid biblioteket men i korridren stelnade jag till. Jag kände hur ångesten välde inom mig. Jag andades tungt och fick en större salivproduktion. Mitt hjärta ville in dit till biblioteket och träffa honom. Men min kropp etsade sig fast vid en plats i korridren och ville inte röra sig framåt. Men allt eftersom så kom jag till biblioteket. Men han var inte där.
Jag kollade på klockan. Den var något över halv vi bestämde vid halv så han måste säkert bara vara sen.
Jag hörde dörren öppnas och i ren panik vandrade blicken mot dörren. Men det var inte han.
När det gått en kvart och han inte dykt upp så fick jag nog. Jag visste ju att han bara skämtade att han inte ville ha något med mig att göra.
Direkt sattes hjärnspökena igång.
Fram kom några jag könde från klassen över mig. Jag satte mig och pratade med dem då jag fick dtt meddelande av Oskar. Oskar skrev att han haft prov och blev sen. Och frågade vart jag var. Jag ville gömma undan min besvikelse men jo jag var rädd och ledsen. Nu ska han säkert bara skratta åt mig så jag svarade inte.

Men sedan såg jag honom komma där. Han log mot mig och bad om ursäkt. Jag godtog ursäketen och sa att det inte var någon fara.
Kroppen började lugna sig nu. Den kändes snarare förlamad.
Jag mötte hans blick för ett litet litet ögonblick. Hans blåa vackra ögon sken. Hans leende likaså.
Han var röd i ansiktet av genering. Nästan lika röd som hans vinröda tröja.
Och det var väl jag med.

7 månader senare: nu har vi varit ihop i ett halvår och mycket har hänt.
Jag mår mycket mycket bättre och allt är tack vare honom och vi älskar varandra ja redan sen första början och det är han och jag förevigt. Han är mitt allt och han är bäst. Han känner ju likandant för mig också så ingen tvekan på att det kommer hålla.

Detta var min bok. Och detta är en självbiografi.
Jag ursäktar för att slutet blev så kort och hastigt.
Tänk på vad ni säger och gör för det påverkar oss. Var schyssta mot varandra så inte fler ska behöva må så här.
Depressionens smärta går inte att förklara i ord. Och det är nu efteråt jag insett vilket helvete det verkligen var.
Jag får än idag kämpa med mitt mående och minnena kommer alltid finnas kvar likt ärren på min kropp.