Våga Lita

8. vändningens början.

Oskars perspektiv:

Wilmer och jag gick in i matsalen vid bordet närmast dörren där Isalie satt.
Jag tittade och såg att det satt 3 andra vid samma bord.
En kände jag igen från min paralellklass Angelica hette hon. Hennes hår var rätt långt och gick ner till skulderbladen ungefär. De andra två kände jag inte igen alls. Den ena hade lockigt hår och satt där och lyssnade för det mesta på vad de andra sa. Försökte lägga in någon kommentar men jag själv tycker inte de lyssnade på henne. De reagerade inte på hennes skämt eller frågor. Fast Angelica lyssnade ju på henne iochförsig.
Men ändå var hon glad och log för sig själv. Kanske för att gömma sorgen.
Det var någonting med henne jag kunde inte sätta fingret på vad det var dock, men någonting var det.
Kanske att hon var rolig eller det faktum att hon var väldigt söt, inte som alla andra liksom.
Wilmer satte sig jämte den andra tjejen som jag inte studerat riktigt noga. Så jag satte mig jämte tjejen med lockigt hår. Som jag ännu inte visste vad hon hette.
Hennes hår var brunt och lockigt, lite svårt att säga en exakt färg men brunröd ungefär.  Hon skämtade lite emellanåt ingen av de andra skrattade för mer än Wilmer och jag.
Jag vet inte om hon menade att vara rolig eller om hon bara var sådan i sättet.
Hennes skratt bröt sig lite från de andras, hennes var annorlunda. Lite gulligt men på något vis också lite roligt.
Hon märkte att vi skrattade med.
Hon vände huvudet mot oss.
Det var något som dolde sig inom henne. Jag såg det, bara för någon sekund. Sedan försvann det igen
Något som jag inte visste riktigt vad det var, men jag kände igen det.
Jag kände igen mig i den där känslan hon försökte dölja.
Fast hon verkar väldigt glad och rolig. 
- vad heter ni? Frågade hon lite blygt, men ändå med någorlunda stark röst och skrattade till lite.
Hon skämdes nog, det verkade så.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag blev överrumplad. Jag var osäker på mig själv, hon bryr sig väl ändå egentligen inte. Hon ville väl bara veta vem Wilmer var isåfall.
Jag svarade inte.
Jag hade blivit överumplad av frågan,inte för att den var konstig eller så men mer för att jag var så osäker. Osäker på allt, osäker på vilka som var mina vänner osäker på vem jag var.
Men de tankarna gav jag ingen tid.
Jag brukade spela dator och har ingen lust att tänka på allt.
Jag såg hur hon missnöjt vände bort huvudet igen.
Efter en stund tog Wilmer insiativ.
-jag heter Wilmer och han heter oskar. Sa han.
Hon tittade på mig, såg fundersam ut.
- säkert frågade hon?
Jag svarade henne denna gången.
- ja. Sa jag och log.
Lustigt att hon frågade om vi verkligen hette så.
Men hon var väl osäker iochmed att jag inte svarade.
Hon nickade.
- vad heter du då? Jag blev nästan själv förvånad av att jag vågade fråga.
- Emilia. Svarade hon kort och log lite svagt.
●●●
Emilias perspektiv:
Jag satte mig bredvid Angelica, vi bodde i samma samhälle och jag kände därför igen henne, dessutom gick vi på ungdomssamlingen båda två.
Isalie, satt snett mittemot mig.
Vi gick i samma paralellklass. Jag hade stor respekt för henne  trots att vi inte är så nära vänner.jag hade ju iochförsig respekt för alla, men kanske mer för henne. Hon var likdom cool och rak. Jag vet bara att jag var väldigt blyg och inte vågade säga emot. Eller jag säger inte emot någon såvida det inte är något som är väldigt fel.
Jag är ju rätt känslig så det kankse är därför.
Det var inte så mycket folk i matsalen där jag satt, vilket jag tycker är skönt.
Jag har svårt för mycket folk.
Socialfobi kallar psykologen det för.
Matsalsdörren öppnades.
In kom två killar. En lite större och en lite mindre. Den större hade brunt mörkt hår och den andra hade ljust och en liten, liten touch av rödlätt.
Jag kände mig nervös över att de kom och satte sig vid oss. Jag visste inte alls vilka de var.
Men jag skulle försöka agera precis som vanligt.
Nu får jag inte låta depressionen ta över mig igen. Jag låtsades vara glad.
Killen med det ljusa håret satte sig bredvid mig. De båda skrattade med i mina skämt, trots att ingen av de andra gjorde det.
Den stora killen var inte så blyg och pratade en hel del han med.
De andra lyssnade och svarade.
Bättre än de svarar mig.
Fast han som satt jämte mig, han var blyg, osäker. Jag kunde se på honom att något dolde sig inom honom. Något som gjort honom blyg och tyst och osäker.
De skrattade med mig. Jag gillade dem.
Speciellt han som satt jämte mig. Det var svårt att aätta fingret på vad det var, men det lyste om honom. Godhet lyste om honom.
Jag undrar vad de heter.
Jag kämpade med att gömma undan hur jag mådde och min osäkerhet.
- vad heter ni? Frågade jag och skrattade till. Jag log och föröskte se snäll ut.
Men ingen svarade.
Jaha vad pinsmat.
Jag kände hur det blossade upp i ansiktet av att jag rodnade av pinsamhet. 
Jag vände snabbt bort mitt huvud. Usch usch usch.... Emilia vad har du gjort. Jag kände hur jag nästan ville gråta.
Men då tänkte jag för mig själv, ingen gillar ju dig, du måste lära dig det.
- wilmer och Oskar. Sa den stora killen som hette wilmer.
Jag studerade dem. Snörpte pp minnen lite.
- säkert? Frågade jag blygt och försökte dölja undan ledsamheten.
- ja svarade killen bredvid mig.
Jag blev förvånad av att han faktiskt sa något. Han hade varit tyst hela tiden, och nu förstod jag att han bara var blyg och inte menade något illa med att inte svara innan. Jag nickade till svar och log.
- dudå? Frågade han
Bara det faktum att han faktiskt pratade med mig och brydde sig gjorde mig glad.
- Emilia svarade jag.
Båda två nickade till svar.
Jag var rädd och blyg. Och försökte dölja undan smärtan inom mig.
Trots att regnar smattrade där ute så var det som att Oskar lyste upp.

När jag kom hem den dagen tänkte jag inte mer på det.
●●●
3 dagar senare.
Jag hade kämpat mig igenom denna dagen också.
Jag var lite gladare än vanligt, när jag gick mot busshållsplatsen och ställde mig bredvid Angelica och några andra.
Jag såg också att Oskar stod där.
Lite vid sidan om.
Han verkade inte ha så många vänner, det kanske var det som gjorde honom osäker.
Men han verkar ju snäll. Så varför hade han inte det.
Men jag vet ju hur världen är...
vi pratade om bildläraren som hette viking i efternamn. Och utan att han hade varit delaktig i samtalet så svarade han helt plötsligt.
- jag heter viking i tredjenamn sa han glatt.
De andra brydde sig inte.
- va... nä? Sa jag och skrattade till.
- jo jag lovar. Sa han och log och såg övertygande ut.
Lustigt tänkte jag men coolt. Jag nickade.
- coolt sa jag och log.
Han plockade fram något från sin mobil. Sedan visade han mig sitt körkort.
Det stod oskar kim viking.
Efternamnet hann jag inte se.
- ja jag tror dig sa jag och skrattade till. Inte för att vara elak utan ett gott skratt.
- haha jag vet sa han. Och skrattade.
- har du körkort? Frågade jag förvånat.
Jag måste lära mig att de som är ett pr äldre faktislt kan ha körkort nu.
- nja det är traktorkort.
Jag tittade frågande.
- ja alltså epatraktor.
Jag nickade. Han körde epa... var han kanske som alla andra killarna... bara brydde sig om sex o så.
Jag tyckte dem var läskiga.
Jag skrattade till av tanken.
Bussen kom och jag sa hejdå lite tyst. Jag visste inte om jag skulle säga hejdå eller inte.
Men vad hette han i efternman. Jag frågade Angelica som kände honom.
- Olofsson tror jag. Sa hon.
Jag nickade.
Jag märkte att han inte var som alla andra.
Han var speciell. Jag tänkte ville lägga till honom på facebook. Men jag vet inte om jag skulle våga... han måste ju tro att jag är desperat.
Jag skrattade av tanken. Han fick mig att skratta och le trots att jag inte känner honom riktigt.